Jag är hemma från Thailand nu.
- Nej, det känns inte bra at all.
Jag längtar tillbaka som bara den, till människorna, värmen, stämningen, det äckliga hotellrummet med bara en dammig fläkt som aircondition.
Jag saknar att bara gå omkring på Khoasan Road i Bangkok och dricka vatten, kolla på struntsaker i de olika stånden och småprata lite med folk man möter på vägen.
Jag saknar att sitta i hotellets tatueringsstudio en hel dag, där det är kyligt och svalt, och bara snacka om allt och ingenting med Keith, den sönderpiercade snubben som alltid har ett halvfullt glas öl under ena soffbordskanten där inne.
Han äger stället och är grym rätt igenom!
Han sitter där och småsjunger lite till musiken han spelar dagarna i ända, DEN musiken!
Man tror att han är helt waisted och bara borta, sen kläcker han ur sig den ena djupsinniga kommentaren efter den andra.
Jag saknar Alek och hans crazy skratt och snälla ögon.
Saknar att sitta vid hans shop med killarna han jobbar med och bara kolla i deras gamla fotoalbum man inte fattar ett skit av men ändå kollar i med glädje.
Jag saknar att sätta mig vid ett gammalt stenbord utanför 7eleven, dra en bira och bara spela schack, med hjälp av kapsyler på brickan som sitter fast i bordet, med folk som slår sig ner och bara chillar.
Jag saknar att prata i fem timmar med en gammal 71-årig ubåtsofficer och rugbyspelare från England som dricker Bloody Mary och ENDAST Bloody Mary.
En människa som jag inte behövde berätta någonting om mig själv för, för han visste redan allt.
En människa som sa mig saker som fick mig att inse vad som är betydelsefullt och vad som är inte.
En människa som visste vad i livet som är värt att anstränga sig för.
Han visste vad som var rätt för mig och fick mig att kanske inse det själv (i alla fall vara medveten om det och inse det såsmåningom).
Tender
Loving
Care
John Francis Cussé
Tårarna rann när han gick och jag fattade inte vad eller vem jag just träffat.
Sjukaste och mest svårbeskrivliga hittills.
Också det mest värdefulla.
Jag saknar att ligga i en hängmatta en hel natt och bara sova till det dova ljudet av folk som festar på stranden.
Jag saknar känslan av att kunna göra vad som helst utan att någon reagerar.
Jag saknar att kunna titta åt vilket håll som helst och alltid veta att jag kommer möta ett leende eller en vänlig röst som säger "Hello! How are you today?"
Jag saknar palmer och grodljud och gräshoppsspelande och ljudet av havet 50 meter från min huvudkudde.
Att gå utomhus och blunda och aldrig veta om det är natt eller dag eftersom det är lika varmt vilket som.
Jag skulle kunna hålla på i evigheter på det här sättet.
Jag saknar helt enkelt allt där borta.
Att komma hem till Sverige var som att få en käftsmäll som väckte en med orden:
"Fattar du nu hur det är att ha det bra? Hur det är att trivas?
Kommer du ihåg nu hur det är att ha en good feeling i magen?
Bara för att du inte är sån i Oslo så blev du ingen annan person där nere när du gick och pratade med främmande människor eller fick infall och gjorde knäppa saker som du aldrig skulle gjort hemma.
Du blev ingen annan person när du kunde få skrattanfall så du höll på att dö.
Du blev ingen annan person när du gick omkring och log och var allmänt glad.
- Fattar du inte att du bara blev dig själv, som du var förr, den Ida du letat efter i flera år nu?!
Även om vissa delar av den deppiga dig dök upp ibland har du varit gladare i 2,5 veckor än du varit på nästan ett år. Fan vad dum du är som åker ifrån det och tillbaka till kylan.
Idiot."
Men jag vet hur mycket jag saknade Annie och Sofie där nere också.
Och familjen såklart.
Tack för resan Hugo, jag saknar dig som fan.
Jag saknar när du ljuger ihop dumma historier och berättar om tiden då du jobbade som fröken Ur.
Jag saknar när du äter äckliga saker och jag saknar när du gör berättelser om vad folk gör.
Jag saknar när du skrattar helt cepe och när du knyter skosnörena upp och ner och bak och fram.
Jag saknar när du tror att bilder på dig och en gammal katt ska sälja storkovan och du går fram till varenda människa i Bangkok och försöker övertala dem om detsamma.
Jag saknar din spontanitet och dina sjuka infall.
Jag saknar att rita cepeteckningar med dig och att vi sen bara kan gå omkring en hel dag och bete oss som idioter och skratta ihjäl oss.
Som Cussé sa ska rätt vara rätt och man vet när det är det eller inte.
Jag vet vad du har och vad jag inte är och jag vill verkligen att det blir bra för er och jag tror det blir det också.
Jag tror inte det är något större fel på mig när jag säger att det känns jävligt konstigt just nu, och tomt som fan.
Men jag vet att allt blir bra.
- Cause I'm Miss Brightside
Haha, jag sa ju att det var min låt!
Tack för allt, verkligen!
Från och med nu släpper jag allt jag har och inriktar mig på sånt jag vill och sånt jag mår bra av.
Annie och Ida i sydamerika låter ju inte helt fel i mina öron, så det är väl bara att börja planera.
Som någon sa en gång:
- Känn efter ilskan, känn efter sorgen, känn tomheten, känn irritationen, känn känslan, smaka på den, ta den till dig och skrik med den.
När du gjort det kan du lämna den bakom dig för då vet du hur den känns, då behöver du den inte mer utan kan koncentrera dig på alla positiva känslor istället.
Frigiven.
1 kommentar:
Tack.
Skicka en kommentar