Jag vet inte varför jag är så stressad när det gäller tid.

När jag umgås med vänner jag inte ser så ofta så försöker jag tänka ut saker att göra hela tiden, få ut mest möjliga av den lilla tid som finns.

Det är nästan som att jag är rädd för att livet ska rinna ifrån mig utan att jag hunnit uppleva det.

Den känslan kommer säkert av att det är fler och fler som slår sig till ro och har bestämt vad de vill ha ut av sina liv.

Det har nämligen inte jag.

Långt ifrån.

Vi var ute och käkade igårkväll jag, Erika, Anna, Malin och Sofie.

Tre av dessa vänner har fasta förhållanden varav två av dem bor tillsammans med sina pokjvänner.

Den tredje tjejen träffar en kille regelbundet och även om dom inte har ett förhållande eller några förpliktelser gentemot varandra så har dom åtminstone någonting.

Det verkar som att jag har hakat upp mig på det här, mot min vilja och jag vet inte varför.

Antagligen på grund av mitt halva hjärta och alla söndertrasade och misslyckade försök till förhållande i mitt förflutna.

Det är så.. jag vet inte vilket ord som är rätt.. förnedrande, eller tragiskt eller sorgligt att sitta med ett gäng och samtala om saker vi gjort tillsammans och sätt vi levt på och höra dem man delat dessa moment med säga saker som "haha ja det var längesedan" och "man var verkligen sån förr" och sitta och tänka för sig själv att:

- Där är jag än. Det är jag, det är mig och mitt liv vi pratar om. Det vi brukade dela tillsammans men som ni har lämnat bakom er och tror tillhör en annan ålder men som jag fortfarande är kvar i.

Det får mig på ett sätt att känna att det jag gör inte duger, att jag borde sträva efter något annat.

Jag tror jag skulle kunna vara nöjd med hur jag har det egentligen.

Eller, jag borde snarare vara det för jag har världen framför mig och jag kan göra vad jag vill utan att behöva ta hänsyn till någon annan.

Även om det skulle vara trevligt att behöva ta hänsyn ibland också.. det är väl på det sättet man blir en ödmjuk människa antar jag.. 

Ju mer ensamhet man får erfara desto mer hårdhudad blir man.

Man lär sig att stänga andra ute när man får klara och ta hand om sig själv själv hela tiden.

Inte först förstås, innan man blir instängd och hård och har lyckats fixa det där skalet som inte släpper in någon och döljer allt är man ensam, full av känslor, saknar värme och vill ha någon att kramas med.

Jag sa högt till mig själv:

- Ibland skulle jag önska att mina vänner inte var så äckligt nöjda med sina förhållande, så att det kändes okej att leva som jag gör också.

Det är faktiskt så det känns.

Och det spelar ingen roll vad jag säger för det är ingen som hör det i alla fall.

För jag är själv.

Inte om jag kollar mig omkring och ler mot mina vänner.

Men om jag blundar och känner mig för i mitt inre så är det alldeles tomt.

Jag vill inte vara någon annan.

Jag vill inte ha det någon annan har.

Jag vill bara inte att andra ska se mitt nue som ett förflutet utan som ett liv värt att leva.

Frigiven.