Här sitter Idis Ehrnis och grinar. Har just sett första avsnittet av Så mycket bättre, säsong 1. Det var Lasse Berghagens kväll och den ena rörande historien avlöste den andra.
Låter En kväll i juni utlöste första gråtattacken. Då var det Malin Berghagen som litet barn dragit upp sin gamla morfar till dans. Jag är personligen lite känslig för såna där far-och-dotter-liknande historier och kände hur ansiktet gradvis drog ihop sig till ett litet fuktigt russin.
BUHÄÄÄÄÄH! Sen när Lill-Babs (förövrigt moder till Malin och exfru till Berghagen. Dom har idag en fantastiskt imponerande relation till varandra) satte igång och sjunga den för Lasse, då dog jag lite till.
Inte nog med det. Då kommer September och gör sjukaste emotionella balladen av Teddybjörnen Fredriksson. Jag som personligen ÄLSKAR min nalle som jag haft sedan jag var ½ år gammal, satte mig in i situationen. Lasse brer på om hur han skrev låten till Malin när Lill-Babbs och han skilt sig och de hade distansförhållande Sverige-Norge.
Min hjärna kopplade smärtan direkt. Jag var där, jag var nallen, jag var Lasse, jag var ungen. Jag var brevet han skrev till sin dotter som hon fick tillsammans den gamla risiga nallen hennes pappa gav henne, som han i sig fått av sin far när han var 4 år gammal.
Jesus christ, vilken gråtsession!
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra just nu. Jag vågar inte ta mig för nånting i skräck att bryta ihop. Jag tror att det ända rätta är att sova en stund, och sen springa iväg till ICA och köpa på sig ett lager tamponger.
Detta måste ha med PMS och mens att göra!
Solen skiner i alla fall. Jag mår bra, är glad (om än lite gråtmild), ska färga håret mörkbrunt ikväll och längtar tills jag ska få mysa med min Erik hela helgen!
Här får ni en bild! (egentligen hade jag velat lägga in fotot på rävskellettet jag tog häromdagen i en kohage. Haha, sjuka grejer, asäckligt var det. LOVAR att lägga in en annan gång!)
Frigiven.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar