Mitt enda liv

Varje gång jag tänker på mitt liv som det är nu, på vad jag klarar av och vilka människor jag har kring mig så blir jag helt varmt inombords. Jag vågar känna mig lycklig för ett ögonblick och njuta av känslan, utan att få ångest direkt efter för att jag vet att nu kommer allt gå åt helvete bara för att jag slappnade av och trodde det var bra.

Tänk att jag skulle få ta mig så långt att jag klarar detta, det trodde jag aldrig! Min livsfilosofi har varit att aldrig ge för mycket av mig själv, aldrig säga högt att något är bra och att alltid "sova med ett öga öppet" bara för att inte bli överraskad helt. Alltid vara beredd på det värsta.

Jag vet inte vad jag ska säga. Och jag har inte skrivit på så länge för det känns lite förbjudet att skriva ut sånt här; allt det bra. Hur det känns som att pusselbitar faller på plats och som att livet finns här för MIG nu, inte jag för alla andras liv.

Jag har bytt jobb, från och med idag. Jag blev uppsökt och erbjuden andra jobb och nu ska jag in i omsorgen igen, för att så småningom utbilda mig till äldrepedagog.
Jag har gjort så mycket på senaste veckorna utan att braka ihop. Jag har lagt mig tidigt när jag ska upp tidigt dagen efter och jag har fått sova hela nätter. Det är helt fantastiskt.
Och jag fylls hela tiden av kärlek till min underbara Erik, så fort jag tänker på honom blir jag helt varm och jag är så galet jäkla kär i honom och allt han är! Vi passar så in i helsickes bra ihop och har det för det mesta så bra tillsammans!
Och min försvunna tillit och inre trygghet som blivit så jävla trampad på av människor som inte vetat bättre, som gjort att jag inte låtit någon människa i hela världen komma helt inpå mig. Som gjort att jag aldrig litat på en kille och sen flera år tillbaka ingen annan människa heller (tyvärr).
Det börjar ändras! Min psykolog som är så fantastisk och hjälper mig ta mig igenom allt! Som hjälpt mig komma så långt! Som tar sån hänsyn till min rädsla att bli övergiven och ensam att de gånger jag inte kunnat ta mig till våra möten så har han ringt mig! Sagt att jag kan ringa honom när som helst om jag mår åt helvete skit.
Minst ett samtal i veckan sen snart ett år tillbaka och nu börjar jag märka så stora skillnader. Jag vågar älska lite grand och jag vågar lita lite grand. Jag vågar tänka framåt utan att bli rädd och orolig. Jag vågar "klänga" och pussa massa på min kille utan att få ångest efteråt och känna mig efterhängsen och totalt utblottad och utlämnad.

Mitt liv är på väg tillbaka i en uppgraderad version.
Jag och Erik blir sambos i Borås till våren och jag ska ut i verkligheten igen. Bli min egen igen och tänka på min framtid och yrkesliv igen. Inte bara tanke och känsloliv.
Jag glädjer mig nåt otroligt och ser fram emot allt detta.

Jag har verktygen och jag vet vart jag har varit och att jag inte vill hamna där igen. Snart ska vingarna prövas, jag känner att de kommer bära om jag tar det försiktigt och medvetet.
Jonas Gardells låt Mitt enda liv ger mig samma stämning och rus som min verklighet har gett mig de senaste två veckorna.
Det enda liv jag kommer få, det enda liv jag någonsin velat ha.

Jag vet att detta inte är en bestående känsla, inget evigt tillstånd. Men det jag fattar är att jag har rätt att njuta av det ändå! Jag kommer må dåligt igen, många gånger om. Det hör till. Men jag känner mig stark! Jag har klarat så mycket och jag har förstått det nu. Jag kommer klara massa till!
Jag har börjat tro på mig själv och jag har börjat tro på andra. På det andra känner för mig och tycker om mig. Jag har ett egenvärde och jag börjat fatta att jag är en person som man vill vara med.
Erik har ställt upp för mig så mycket att jag blir helt rörd bara av att tänka på det. Han finns alltid där, han lyssnar alltid och det största (som jag insåg häromdagen bara):
- Han tror alltid på mig.
Han tror alltid det bästa och högsta om mig. Han tror på det jag säger och han tror på min kapacitet. Han har alltid gjort det men jag har inte sett det. Jag har varit förblindad om mina egna negativa tankar om mig själv. Men han har aldrig låtit sig förblindas av dem. Han har alltid sett Ida, den Ida han blev kär i och är kär i. Bakom åratal av depression och tårar så har han sett mig och vetat vem jag är och att jag finns där. Han har aldrig gett upp om mig, aldrig slutat kämpa för att få min tillit, för att jag ska känna mig trygg tillsammans med honom.
Min tålmodiga underbara fina kille.
Och det bästa är att tidigare kunde jag i panik säga till honom "Det kommer vara värt det sen, när jag blir frisk. Jag kommer bli en bättre människa, enklare att ha att göra med" osv. Som en ursäkt för att jag var sjuk (= en plåga och parasit, i min värld).
Nu kan jag säga till mig själv:
- Ida, det var värt det!
Och förstå och känna att det var värt det för honom också. Hela tiden.

Att bara känna den här lyckan inombords och kunna sätta den i perspektiv till hur jag mått de senaste året. Det skapar bara en förlängning av hela lyckoruset, att känna någon bra, inte något dåligt. Det fyller upp mig och bildar en GOD cirkel.
För dom finns också. Det är så lätt att snacka om de onda cirklarna. Men det är samma princip att skapa en god cirkel som en ond. Kom ihåg det!
I början är det alltid svårare och de positiva tankarna och känslorna är inte lika enkla att skapa och behålla som de negativa. Men när man väl kommer igång så är effekten och hållbarheten densamma.
Mitt enda liv!

Frigiven.