Jag vill vara oskuldsfull och naiv igen

Hittade mejl mellan mig och mamma från mitt första år i Oslo, när jag var 20 år gammal. Dessa mejl skrevs i februari och min dåvarande expojkvän (sedan några veckor tillbaka) hade just flyttat i Sverige, i princip utan att säga hej då till mig, trots att han bara dagar innan hemresan letat upp mig och utropat hur mycket han tyckte om mig, hur mycket han ångrade att "vi" gjorde slut och att han hade velat ta vara på all tid med mig och att vi kanske kunde försöka med distans?!
Jag var så ung, hoppfull och kär.
Såklart blev det inget av det och jag vart så jävla lurad. Ännu en förvirrad omogen människa som fuckade up min redan skadade, nästan uteblivna självkänsla.

Fan vad jag tycker synd om den lilla tjej jag var då och det är så hemskt att läsa gammalt där jag märker att min tilltro till andra människor och min godtrohet gentemot andra lite i taget bara bröts ner.
Kvarlevorna av allt det hoppfulla, nyfikna och pirriga från när jag var liten och ovetande blev den jag är idag - totalt misstänksam och tvivlar på i princip alla människors känslor och syfte i deras relationer till mig.

Jag fattar att det inte bara handlar om vad andra gjort mot mig utan också det jag haft inuti mig vid tillfällena som inte räckt till att säga till mig själv att det inte är mig det är fel på.
FAN OCKSÅ det gör mig så jävla ledsen! Jag vill vara oskuldsfull och naiv igen!

Hej Ida!

I kväll idkar jag disko-kväll. Jag diskar samtidigt som jag diggar "din" skiva. Inte helt fel!  Med näsan över flåtet och diskmedelslöddret rör jag mig försiktigt till I Will Survive, och det känns verkligen som om jag överlever det mesta. Så kan det vara en fredagskväll.
Ida, några kvällar i rad har jag drabbats av saknad efter dig. Jo, först ser jag dig som liten framför mig, hur nyfiken, vetgirig och aktiv du var. Samtidigt ser jag dig som vuxen - fortfarande lika nyfiken, vetgirig och aktiv, men betydligt mera tankfull. När du var liten var du så tillitsfull, hoppas du kan återvinna det. Alltså att tro/lita på någon och något. Det måste man, annars blir det mesta ett gungfly. Däremot kan saker och ting ta sina vägar ibland, men då måste man lyssna till dess förklaringar. Det finns faktiskt förklaringar till det mesta, en del får man acceptera, andra får man fördöma. Indianordspråk: Man kan aldrig döma en människa om  man inte har gått i hennes mockasiner. Jag håller på att bearbeta mina egna tankar om min mamma. Och hennes psykiska sjukdom. Inte helt enkelt, men man ser hur lång tid saker och ting och förståelse kan ta.

hej moder. anlednigen till att jag inte svarat på detta mejlet, förrutom att jag haft nada tid, är att jag inte vet vad jag ska svara.
kan inte med känslor och såna där grejer och jag blir "rörd" (pinsamt att erkänna) när jag får såna här mejl och blir lite.. stum.
det jag egentligen vill göra är att bara låta bli att svara och istället bara läsa det lite då och då när ja känner att jag behöver det men jag antar att det förväntas ett svar :P

är det någon speciell situation du syftar på angående de där med att lita på folk och vara godtrogen och så eller?
stämmer nog ganska bra annars att jag är misstänksam mot allt å alla. dom på jobbet tycker jag är konstig och frågar om jag inte är van vid att folk är snälla mot mig när dom gör snälla saker och jag frågar vad dom har i baktanke.
konstigt de där, men de e inge bra. ja tror jag förlorar/har förlorat ganska mycket på de.
MAMMAAAAA jag är så rädd för att förlora och för att känna mej svag, blottad och utlämnad så jag inte vågar ta några chansningar för att vinna någe. de är så dumt men jag kan inte hjälpa!
ibland tänker jag massa saker som låter jättebra i huvet och då känns det inte alls svårt, men jag säger det aldrig utan det stannar som tankar.
fuck it.

Läste i en vetenskaplig artikel om hur "mindre intelligenta" människor ofta är lyckligare än "mer intelligenta" då de inte gräver ner sig i livets djupa frågor, kanske för att de inte förstår dem. Eller inte lider av ångest på grund av bristen på förmågan till insikt.
Ska man då vara glad för att man är "intelligent" eller ledsen för oförmågan att känna lycka?!
Då kan man börja ifrågasätta intelligensens innebörd direkt; är det intelligens att plåga sig själv eller intelligens att ha en oförmåga att plåga sig själv.
Tåls att tänkas på...
Vad tänker ni om den här vetenskapsteorin?

Frigiven.