I natt för fyra år sedan - ur dagboken

”Så, får man en gonattpuss eller?”

Hur många gånger har jag inte tänkt tillbaka på det ögonblicket. På hela den kvällen.

Inatt, runt halv 4 någon gång, är det exakt ett år sedan.

Vi hade börjat flörta, lite försiktigt, den helgen. Ganska otydligt och kanske till och med lite tafatt, men det kändes ändå att något låg i luften. Dagen innan hade vi spelat pingis, bara vi två. Jag vann, vilket jag tror var ganska svårt för honom att svälja. Han dolde det väl dock, till min besvikelse.

I vilket fall hade han varit med mig inne i stan tidigare på dagen. Jag skulle till systemet, samt köpa små vinster i form av billiga blommor till volleybollturneringen som skulle äga rum framåt kvällen. När han frågade om jag skulle till bolaget tog jag för givet att han ville att jag skulle köpa till honom och hans kompisar också, så jag skojade och sa att de kunde låna min bil istället, och köpa till mig samtidigt.

”Nej, men jag kan följa med dig, om du vill. Vi har egenarbete i eftermiddag så efter tre kan jag” svarade han då.

Lite paff sa jag att klart att det gick bra.

Det var lite skumt i bilen. Med tanke på att vi, utöver gemensamma musiklektioner en gång i veckan, så gott som bara småtjaffsat med varandra innan denna helgens oväntade vändning, så visste jag absolut ingenting om honom. Jag vet att vi pratade, eller att jag kacklade, snarare, men att det var en hel del tysta stunder också. Det var svårt att veta vad i hela världen detta var frågan om.

Han var så olik vad som brukade vara likt mig och det var nog därför det tog så lång tid för mig att inse hur stort detta egentligen var. Vilket nog var ganska tur, nu när jag ändå var ovanligt lugn situationen till trots.

Som vanligt förstod jag inte allvaret heller, eller ens intresset. Jag är så blind ibland, denna gång antagligen på grund av den ovanliga människan i den oväntade situationen. Och tempot. Man hann aldrig tänka längre än händelsen som var, helt enkelt.

Exempelvis efter pingisen, när han hjälpte mig bära upp sakerna till mitt studentrum. Ända till dörren.  Ställde in dem i rummet. Och stod kvar. Gick inte. Sa inte mycket men var ändå där och pratade tillbaka när jag babblade, och överraskade mig med sina oväntade svar.

Jag förstod verkligen inte att han var där för mig. Att han stannade för att han ville stanna hos mig. För han tyckte om mig. Han tittade mig i ögonen när vi pratade för han brydde sig om vad jag sa, och ville se mig på riktigt. Han tog in mig.

Men jag, jag förstod aldrig det.

När kvällens volleybollturnering var avslutad hade vi planerat lite efter-volleyboll-fest i skolans allrum. Det var jag, några få av mina kompisar, han och desto fler av hans vänner.

Klockan tickade på och till slut hade både mina och hans vänner gått från festen, som nog aldrig blev mer än ett trevligt sällskap, några udda människor, lite öl och en gitarr.

Innan hade de ”battlat” mot varandra, han och hans allierade. De satt helt avslappnade och kastade dissar på varandra med leende läppar och gottade sig i varandras kommentarer.

Jag som brukar vara kvick i munnen satt där helt stum, och tittade, smått imponerad, på denna orddansande människa. Som jag uppfattat som tystlåten!

Vem i hela världen var han egentligen, med alla dessa nya sidor som hela tiden dök upp för var minut mer spenderad med honom?

Jag gillade mer och mer känslan av att han satt bredvid mig.

Två dagar tidigare, på lördagskvällen skulle vi i skolbandet ”The Shanks” (jag, han och en kille till) tillsammans med fyra andra band, spela några låtar i traktens hembygdgård. Vårt första framträdande inför publik och vi skulle ses på lördagseftermiddagen för att repa och sätta alla saker på plats. Det var anledningen till att vi bytte nummer; för att bestämma när, var och hur.

Det skedde på fredagen, då vi i skolans elevråd hade arrangerat en nobelfest i skolbyggnaden.

I mitt minne är det som att kvällen började om, när han kom gående i sina svarta jeans, vita skjorta och svarta hängslen och med en flaska rödvin i näven. Han hade missat hela tillställningen och jag ropade till honom att komma och sätta sig. Vi började prata och även om jag inte kommer ihåg hur konversationen gick, minns jag fortfarande vad jag reagerade på när vi satt där. Hur han satt, framåtlutad på pallen framför mig. Så avslappnad med ett snett leende på läpparna och med blicken fäst i min (vilket var ganska imponerande med tanke på urringningen på klänningen som jag hade den kvällen!) Så fokuserad. Och så fin.

”Snyggaste bruden på Grimslöv”, döptes jag till.

Detta påpekade han nu, än en gång, denna udda måndagskväll, samtidigt som han visade mig på mobilen. Jag skrattade och försökte skämta bort det. Han tittade allvarligt på mig.

”Jag menar det verkligen”, sa han sen.

Alla utom vi hade gått. Även hans ”battlekompis”, som till och med fått in ett litet serious talk med mig precis innan han -oh så oväntat och oh så lägligt- gick. Ett förhör angående hur mycket jag egentligen tyckte om hans polare, och att jag skulle vara snäll mot honom, och så vidare. Hjälpemig, jag hade knappt hunnit reflektera över vad som höll på att hända överhuvudtaget, än mindre reflekterat över mig själv, och nu satt denna okända människa här och försökte få ur mig svar på frågor jag inte ens vågat tänka!

Ensamma kvar städade vi upp det värsta ur rummet. Kastade tomburkar i papperskorgar och ställde i ordning stolar. Min lilla dator hade stått för underhållningen och den tog han nu i händerna för att hjälpa mig ta hem. Jag hade andra saker att bära så jag reflekterade inte över det egentligen.

Vi var onyktra båda två när vi stod mitt i mitt rum och skämtade om dagen som varit, volleybollturneringen och de små skruttblommor (minikrukor med nerglittrat fake-gräs) vi delat ut som priser till vinnarlaget. Jag retades och gav honom en. Sa att rektorn bjussade på ett tröstpris, för att han åtminstone gjorde ett tappert volleybollförsök, även om det inte gick så bra.

Han ignorerade dock dissen och blev istället glad, sa att den lilla växten var speciell.

-       För att du fick den av rektor Uffe? Sa jag, i ett nytt försök att retas.

-       Nej, för att jag fick den av dig.

Tystnad.

Som bryts av ett ljud från mobilen. Sms från grannen i rummet bredvid:

”Klockan är för fan halv 4, nu får ni ta och ge er och hålla käften!”

Vi skrattade på en ljudnivå vi ansåg vara dämpad, och tittade på varandra.

Han vinglade till. Jag skrattade igen och påpekade att han var full.

-       Är inte du det då, flinade han.

I och för sig.

Han stod i dörröppningen nu, och jag med. Det låg i luften hela tiden, ändå blev jag paff när han sa det.

”Så, får man en gonattpuss eller?!”

Generat leende och ett ”Jaaa” så drog han mig till sig. Nära, närmre, närmst och höll så perfekt underbart varma armar hårt om och ännu närmre. Hans mun mot min, läppar som pressas mot varandra. Ska det inte alltid vara såhär? Det måste vara så. Och allting snurrar, andan tappas, ersätts av nåt som skriker ”Släpp mig inte!” och han kysser som att han menar det; att han tycker om mig. Jag drar efter andan men den är borta och jag hittar den inte.

”Och så skrattar du” säger han, men han fattar inte att jag inte skrattar, jag vet bara inte hur man andas längre. För det enda jag vet, fast jag inte är medveten om det, är att jag just upptäckt och känner känslan av vad det innebär att någon är den mest speciella människan man någonsin träffat, att det är på riktigt och att allting som var före detta ögonblick var då och det som är nu och sen aldrig kommer bli som någonting har varit förut.

Och någonstans där, mellan den första kyssen och de första minuterna av två timmar på en bänk nere i den grannfria zonen precis vid ytterdörren. Någonstans där tog jag de första andetagen av luften från den värld jag vill leva i för resten av mitt liv.