Du står där och klappar ditt älskade husdjur samtidigt som veterinären undersöker vad som behövs göras med det skadade ögat. Vad ska han säga, tänker du. Kommer det ordna sig eller är det kört?
Tårarna stiger i ögonen på dig. Du längtar efter att höra orden "Ingen fara, det här kommer bli bra". Förståelse och sympati. Kanske en blick av medlidande. Istället hör du:
– Jag måste söva ner honom för att kolla ögat närmre. Du kan åka hem och hämta pengar så länge. Går det att fixa kostar det 2000 kronor, går det inte blir det bara runt tusenlappen.
Hjärta och hjärna i uppror
Det är tredje gången han nämner kostnaden och pengarna och att han måste få dem direkt idag, inte på faktura eftersom han inte känner dig och inte kan lita på att du betalar. Du orkar inte säga något utan vänder dig om för att ta din väska och jacka.
– Kom tillbaka och håll honom medan han får bedövning, säger veterinären, och fortsätter:
– Han kan ligga här på golvet, det gör ingenting. Han kanske spyr också men det är inget farligt.
Gjort. Mannen går ut från rummet medan ditt djur börjar vingla omkring på undersökningsbordet. Du klappar, lugnar och håller i honom medan han sakta faller ihop i en liten hög. Det går inte att hålla emot längre nu och tårarna strilar ner längs dina kinder. Då öppnas dörren och veterinären sticker in sitt huvud genom dörrspringan.
- Förresten! Jag tänkte inte på det; du kanske inte vill betala och lägga pengarna ifall ögat är förlorat. I så fall kan jag bara avliva honom direkt..
Så otroligt sakligt och okänsligt. Det brister och du hasplar ur dig: ”Men säg inte så!”, huvudet försvinner och dörren stängs, samtidigt som både ditt hjärta och din hjärna gör uppror för att du måste lämna ditt älskade husdjur hos någon som inte verkar bry sig om djur för fem öre.
Detta hände när jag var med min kattunge hos Åhus Veterinärerna här i Kristianstad. Nedbruten för att min kisse aldrig verkar bli bättre, snarare motsatsen, var jag där för tredje gången på mindre än en vecka. Mottagandet jag fick gjorde mig så otroligt illa till mods att jag inte visste vad jag skulle ta vägen. Jag ville bara ta katten och springa därifrån. Det som hände medan jag var iväg sen var att min katt sövdes ner så att veterinären kunde ta en noggrannare titt på ögat.
Jag bad veterinären, två gånger faktiskt, att titta i öronen också för det verkade som att katten hade skabb. Detta glömde han bort (eller lyssnade han ens?) så en sköterska fick be honom göra det medan jag stod och skulle betala. Med en liten tub smärtstillande ögondroppar för det onda ögat gick besöket på 1065 kronor.
Jag frågade vad som skiljde en vanlig undersökning (330 kronor) mot denna, eftersom priset stigit sådant. Svaret jag fick var ”Jaa… nedsövningen. Och kunskapen”. Samtidigt som vi höll på att boka operationstid stod veterinären bredvid sköterskan bakom receptionsdisken och fortsatte sitt pengaprat:
- Ja, eftersom du betalar nu efter detta så vet du att du måste betala mig direkt efter operationen på fredag också, så du har pengar med dig redan innan...
När man går till en veterinär med ett sjukt eller skadat husdjur är man medveten om att det kommer kosta. Skulle man, mot all förmodan, inte vara det så blir man införstådd direkt eftersom man blir informerad av vad det kommer gå på när man diskuterar åtgärden för problemet. Jag förstår att denne man tog upp priset första gången och jag ville självklart veta. Däremot tjatet om pengarna, om jag verkligen hade dem och att jag skulle åka hem och fixa fram dem medan katten var nersövd uppfattar jag som oerhört fräckt!
Och för att inte tala om det opersonliga sättet att säga att han kunde avliva mitt djur om jag inte hade lust att punga ut med pengarna.
SJÄLVKLART vet jag att alternativet finns, och hade jag varit inne på den tankebanan hade jag sagt det. Samma sak om jag inte hade haft råd med en operation.
Varför väljer då en människa som detta att arbeta med djur och möta människor i sådana känsliga situationer? Ser man bara dollartecken och inte är särskilt bra med folk kanske man borde satsa på något slags ekonomijobb på ett avskiljt kontor någonstans – inte en veterinärklinik mitt i stan, dit folk går med det käraste de har.
Är det nu så att denne veterinär finner anatomi och kirurgi så väldigt intressant kanske han skulle satsa på att obducera avlidna djur istället (eller kanske människor, då slipper han ju ens försöka vara trevlig mot dem).
När jag satt där i väntrummet och väntade på att få min kisse tillbaka kom en äldre kvinna in. Bärandes på en bur med en ihärdigt jamande katt var hon alldeles rödgråten. Katten skulle avlivas, kvinnan var så ledsen och hela situationen var hjärtskärande. Jag tyckte så synd om henne, för det är inte lätt att göra sig av med ett djur som blivit en del av ens familj. Det är bland det tyngsta beslut man kan ta. Och bara tanken på att samma veterinär som tog emot mig och min katt, utan det minsta uns av sympati eller medkänsla för situationen, nu skulle vara med när hon skulle ta farväl av sin katt gav mig ont i magen.
Läggas till kan göras att samma veterinär, två veckor tidigare avfärdat min katts ögonsjukdom för något helt annat än det var. Hade det kollats upp ordentligt kanske katten inte behövts plågats sådant som han gjort under dessa veckor.
Tristan
Frigiven.
