I ett hus vid skogens knut

"Jag önskar det fanns en oändlig landsbygd och ett evigt solsken. Då skulle jag gå barfota, spela munspel, öppna grindar och ströva längs grusvägar omgivna av blomsterängar och sjunga om natten då jag drömde att jag hade en katt."

Hittade denna mening i ett blogginlägg jag skrev 2012, 10e februari. Efter att ha sett Rasmus på luffen.

Idag skiner solen över mitt röda hus med vita knutar mitt ute på smålands landsbygd. Snön ligger kvar på marken så det är för kallt att ströva kring barfota, vi har inget staket så jag kan inte öppna grinden. Men katter har jag två stycken och grusvägen finns precis bakom huset. Fåglarnas kvitter sjunger om den kommande våren och blomsterängarna som väntar och när jag sitter här och skriver ser jag björkarna genom fönstret. Om några månader är de knoppande ljusgröna och jag är så tacksam för hur livet har blivit.

När jag satt i min balkongfria 1,5a till lägenhet där i Kristianstad 2012 stod jag inför den värsta och mörkaste tiden i mitt liv, den som varade i flera flera år. Den hade nog till och med börjat och jag var redan olycklig, men jag förstod det inte riktigt för jag gjorde allt jag kunde för att dränka de varnande ljuden. Hålla för öronen för att slippa höra själen skrika DU MÅR INTE BRA!!!

Idag saknar jag så mycket av det jag hade då, av det jag klarade göra. Ja, energin helt enkelt. Jag var en duracell och jag älskade det. Men jag kunde inte hantera det. Idag är jag ingen duracell men jag kan hantera att inte vara det.
Jag går fortfarande i mörker vissa dagar men det vänder, JAG vänder det. Tänder egna ljus tills solen kommer fram.
Jag har alltid varit full av livsglädje, sedan jag var en liten plutt. Även när det hänt jobbiga saker, när jag mått dåligt så har jag haft saker jag älskat att göra, sökt mig till det jag mår bra av.
En lång period försvann all energi, all gnutta liv. Jag var ett skal och den Ida både jag och alla kände försvann. Hon var borta och min livslust försvann den också när jag trodde att jag aldrig skulle få känna glädje och positiva känslor igen. 

Idag älskar jag livet, att leva och har tro och hopp på att saker löser sig. Jag orkar kämpa på, jag vågar be om hjälp och jag är inte rädd för att vara ensam.
Den dagen jag slutade känna rädslan över att inte passa in eller få vara med blev jag samtidigt ett med mig själv och den spralliga person som funnits där från början men under en lång period tagit semester, hon kom tillbaka.
Jag sitter här med halsont och kanske till och med lite feber. Utmattad ända ut i fingertopparna och för trött för en promenad. Men solen skiner in genom fönstret och värmer mina ben. Då skiter jag i alla motgångar en stund och bara älskar livet.

/Frigiven

Det var en psykolog, en homeopat och en Bellma.. nej, en Ida, på väg tillbaka

Klockan är bara 12.23 men ändå har dagen hittills varit väldigt händelserik, jag har både varit hos min nya psykolog och besökt min homeopat/kiropraktor och fixat rygg + fått goda besked.

Nu sitter jag i köket, är på bra humör, lyssnar på Arvingarna och tvingar fram massa härliga feelgood-känslor från barndomen. 

Det var längesedan jag skrev, inte bara här utan faktiskt överhuvudtaget. Jag tycker det ofta blir så när man studerar – att allt annat kreativt man brukar göra liksom försvinner undan i bakgrunden. 

I vilket fall tänkte jag berätta om denna givande förmiddag, den innehöll så mycket saker värda att minnas.

Kvart över 8 i morse var jag på plats hos Jonas, som Herr Psykolog heter. Han gav mig en kopp kaffe å jag tinade upp efter vägen dit i -13° och sedan körde vi igång.

Gråten kom nästan direkt då han tog upp frågan om varför jag ville komma till honom. Han berättade att min förra psykolog inte riktigt fick grepp om vad jag egentligen hade för problem, jag pep ur mig att ”då får jag väl gå igen nu då” och sen kom lipen.

Inte konstigt att hon inte fick nåt grepp om mig, hon tog ju inte reda på ett dyft. Hennes strategi var ju att säga emot mig (vilket ibland var bra i och för sig, men när jag säger att jag är så trött så att jag inte kan gå mer än nån kilometer och hon svarar att ”kan kan du väl, du är ju inte handikappad”.)

Jag antar att han i och med min gråt förstod att jag nog behövde vara kvar trots allt…

Vi pratade om stress, ork och att inte kunna vara med. Besvikelse och frustration.

Jag gav skolträffarna jag åker på i mina distansstudier som exempel, där alla kan vara med i fysiska aktiviteter utom jag. Och de tillfällen jag försökt vara med och sedan blivit liggande på rummet och missat hela förmiddagens lektioner dagen efter pga. att jag inte kunna sova på hela natten.

Då tog han upp pennor i olika färger och började rita.

Han ritade först utmattningssyndromets olika steg – en trappa av symptom i ordningsföljd (jag kunde bara nicka allt eftersom och minnas exakt i vilket period i mitt liv varje steg yttrade sig).

Jag minns inte helt ordningen men det handlade om förmågor som försvann.

Först kom yttre eller inre press och sömnsvårigheter, sen började problemen med minnet, koncentrationen och planeringsförmågan. Sen kom smällen.

Efter det gick det raka vägen ner, i besvikelse, sorg, frustration och bearbetning.

Så kom vi till mitt sätt att bete mig idag – hur jag blir besviken på mig själv och försöker trots att jag borde vila, ifrågasätter om hur länge livet ska vara såhär, har jag inte kämpat färdigt snart? När ska jag få vara med?

Jag anklagar mig själv och min kropp för att den inte hänger med i återhämtningens tempo. Jag kan ju plugga, varför kan jag inte jogga en tur då?

Han ritade upp hjärnan och dess olika delar.

Minnet; hippocampus. Binjurarnas del i det hela; hur de utsöndrar kortisol (stresshormon) som äter sig in i hippocampus och gör så att jag inte kan tänka klart. Kortisolet blir som ett gift!

Hippocampus skadas, är inte hel och det är där återhämtningen behövs allra mest. Den kommer aldrig bli 100 % fungerande när det kommer till stress, men det kommer att bli bra.

Dock sätter jag käppar i hjulen på mig själv varje gång jag blir besviken eller sätter press på mig.

Jag beskrev för honom, när han frågade vad som hände om jag fortsatte vara ute med mina vänner eller fortsatte träna efter att jag börjat känna mig trött; att det känns som feber i kroppen. Som att blodet kokar och som hela jag vibrerar. Jag känner mig elektrisk.

-       Det är kortisolet, säger han då.

Det utsöndras av minsta lilla stress och press jag utsätter mig för och varje gång det händer så gnager det på hippocampus. Den lilla del av hjärnan som försöker växa till sig och bli sig själva igen får inte möjligheten, den går hela tiden plus minus noll.

Så när jag besviket går hem för att vila medan andra håller igång, när jag blir frustrerad och arg, då blir det en typ av stress som missgynnar mig så pass mycket att jag egentligen likagärna kunde stannat kvar och överansträngt mig fysiskt – det blir samma effekt. Herr Psykolog jämförde det med att jag är allergisk mot all typ av stress.

Detta i kombination med mina sömnproblem har alltså gjort att jag inte tillfrisknat snabbare.

Sömnen har jag just fått hyfsad kontroll över (tack vare 6 veckors sömnskola). Nu gäller det att fokusera på att inte hetsa upp sig i onödan.

Hans förklaring gav mig otroligt mycket. Den fick mig att, istället för att se det som ett misslyckande att begränsa mig själv, se det som en utmaning. Jag gör något aktivt för mitt tillfrisknande när jag går hem. Jag missar alltså inte bara en aktivitet eller stund av gemenskap, jag ger mig själv en gåva i form av en friskare och helare hjärna.

Jag insåg även att även om jag är tacksam för mitt extrajobb inom vården så är det ganska långt ifrån vad jag egentligen vill göra och därför blir det också en liten stressfaktor och energitjuv. Dock hanterbart och utjämnande när jag tänker på att jag faktiskt får lön som jag är i väldigt stort behov av och som kommer öka min livskvalité och därmed får mig att må bättre.

Det funkar så länge jag studerar och har en annan plan i sikte. Och så länge jag begränsar antal arbetsdagar per vecka.

Efter det kom vi in på skillnaden mellan depression och utmattning, något jag tänkt på väldigt mycket. Och det gladde mig att höra honom säga att det är katastrof att blanda ihop dessa diagnoser och att det kan förvärra situationen om man felbehandlar.

I en utmattning kan du bli deprimerad, det är ett symptom, men du ska aldrig behandla för depressionen eftersom den inte är grundproblemet. Motion och träning är exempelvis något man rekommenderar en deprimerad patient. Säg att du uppmanar en utmattad patient att jogga några dagar i veckan eller träna på gym. Det funkar inte, den klarar inte det!

För det första så skapar du ännu ett måste, en stressfaktor, för det andra så har patienten GÅTT IN I VÄGGEN, har ingen energireserv kvar och har inte kraft att träna. Det kan snarare ge ännu fler symptom som ex. sömnsvårigheter.

Detta upplevde jag i sjukgymnastiken för ett år sedan – vi hade 2 h cirkelträning vid varje tillfälle. Det var jättekul och jag älskar att träna, men jag sov ännu värre än vanligt.

Inte konstigt! Jag utsatte kroppen för kortisolbomber genom att anstränga den mer än vad den orkade! Enda anledningen till att det fungerade var pga. adrenalinkicken som höll mig igång.

De gånger jag försöker säga att jag inte kunde vara med eller att jag sovit så dåligt att jag inte orkade, försökte de uppmana mig till att träna ännu mera för att sova bättre. Alltså motsatt till vad som hade kunnat hjälpa mig, dvs. VILA, eller möjligtvis en lugn promenad och frisk luft.

En annan vanlig felbehandling är att mata utmattade med antidepressiva mediciner. Behandla med en medicin som är till för en annan sjukdom och uppå det är beroendeframkallande OCH påverkar djupsömnen. Hur tänker man där?

Jag säger inte att det inte funkar i vissa fall, jag har själv ätit antidepressiva som fungerade som både sömn- och antidepptablett. Men grejen var att det var det första jag blev erbjuden när jag blev sjuk och också det enda jag blev erbjuden fram tills den dagen jag faktiskt blev deprimerad eftersom jag inte fått rätt hjälp och då var tvungen att börja med dessa tabletter.

Man kan ha en retroaktiv depression som utbränd. Det betyder att du varit deprimerad tidigare och inte bearbetat dig igenom det utan bara plöjt på. Då finns det anledning att behandla för depression i utmattning, men det är inte samma sak som att gå i väggen och sen bli nedstämd och deppig och en utmattningsbehandling/utredning ska aldrig börja med en antidepressiv medicin.

Till sist la han till att det även blir galet i sjukskrivningen och med myndigheter om man diagnostiseras med fel sjukdom.

-       Jo tjena…

Jag var 26 år och fick höra att jag var så ung så de ”ville inte stämpla mig” med utmattningssyndrom.

Nähe, så trots att jag hade den sjukdomen så fick jag inte den diagnosen för att det skulle… vad? Försvåra för mig i framtiden?!

Jag kan berätta att det svåra kom sen när försäkringskassan försökte tyda och godkänna läkarnas små kommentarer om ”stressrelaterat, ångest, koncentrationssvårigheter” i mina sjukintyg och inte visste vad de skulle koppla dessa små symptom till.

Det lät snarare som om jag var psykiskt svag, hade ”problem med nerverna” som man sa förr. Intygen sa ingenting om mitt helhetstillstånd, som var så mycket mer än ångest och koncentrationssvårigheter.

Jag kan säga att jag mer än gärna hade ”stämplats” med utmattningssyndrom. Det är ingen skam, det är ingen ”stämpel” eller något att rädas i sitt CV.

Det är en situation att ta sig ur och växa i. Det är personlig utveckling, ett vägval, en erfarenhet, en livskris, en bearbetning, en kamp, ett helvete, en paket fyllt av insikter, en referens att vara stolt över att man tagit sig genom!

Han fick mig att skratta också, Herr Psykolog, när vi kom in på min rastlöshet då han frågade om jag någonsin funderat över ADHD.

Hej, du pratar med tredje generationens hypokondriker, såklaaaaart jag har tänkt på ADHD!

Dock, vilket jag inte sa, var jag hos ett medium förra hösten (ett fantastiskt sådant faktiskt) som skrattande (hon också) pratade om min yrvädriga personlighet, enorma energi, starka driv och galna behov av aktivering och sa att hon var likadan:

”Många skulle lätt vilja sätta diagnoser eller bokstavskombinationer, som exempelvis ADHD, på dig och mig eftersom vi är överallt och upp och ner och bak och fram.

Men det handlar inte om det. Det handlar om en stor dos energi och en ännu större livsglädje.”

Så när han tog upp ADHD nu så tänkte jag på detta och sa till honom:

-       Jo, jag har tänkt på det, men jag skulle snarare kalla det livsglädje. Jag vill så mycket och har så mycket planer och drömmar jag vill få utlopp för. Jag är bara otålig helt enkelt och blir väldigt avundsjuk på de människor som kan få utlopp för det de vill göra medan jag måste sitta och samla energi.

Och det i sig stressar mig och gör mig ibland till en avundsjuk, lättirriterad och småbitter person, vilket jag gärna vill jobba med.

Då la han till att ADHD och utmattning är så lika i sina symptom att det faktiskt inte går att säga nåt om nån bokstavskombo så länge jag är sjuk och där lämnade vi det, medan jag fortsatte le stort inombords.

Tills nästa gång ska jag skriva ner några punkter med förväntningar jag har på livet som jag känner att jag inte kan leva upp till och som min utmattning står i vägen för.

Jag ska även fylla i 3 sidor med påståenden man ska skatta hur mycket de stämmer. Det handlar om sin egen uppfattning, sina egna känslor kring olika saker som exempelvis ”jag har varit ensam mycket i min uppväxt”. Så även om verkligheten inte stämmer överens med påståendet och jag är medveten om det men ändå känner att jag varit mycket ensam så ska jag alltså skatta hög poäng där.

Ska bli spännande att se, känns som att jag kommer få en helt ny bild av mig själv.

Sen tackade jag för kaffet och gick till homeopaten istället.

Han knäckte mig rygg rätt så jag blev rak i kroppen igen. Jag var tydligen 1,5 cm längre på ena sidan, inte konstigt att jag haft ont i ryggen i flera veckor.

Hans homeopati går ut på att han gör en ögonanalys, dvs. att han kollar med ett specialförstoringsglas i mitt öga och ser läget i kroppen, fysiskt och psykiskt. Lite som zonterapi fast med ögat som utgångspunkt, det är jättehäftigt.

Det bästa var att han jämförde med sina anteckningar från i våras/somras och direkt säger ”Dina stressringar är nästan helt borta och din irisrand är mycket tydligare än sist. Det ser jättebra ut, det enda jag kan se nu är att du behöver vila.”

Sen tog han blodprovet han tagit tidigare där man kan se antal fria radikaler i blodkropparna, vilket i sig påverkar sömnen och sömnförmågan.

Får du resultat 30 är du ”halvdöd” av sömnbrist och trötthet – jag låg på 21 första gången jag testade mig, vilket är en skyhög siffra.

Andra gången hade jag sänkt mig till 17, vilket var en bra sänkning men fortfarande väldigt högt värde.

Denna gång låg värdet mellan 6-7. Otroliga siffror då normalvärdet är cirka 5 och ingen ligger så lågt som 1-2.

Jag är så nöjd och glad efter detta, det betyder så sjukt mycket att få konkreta bevis på att jag gjort något rätt, gör framsteg och faktiskt mår bättre!

Det är så svårt att se och märka själv när man hela tiden lägger på belastning så fort man känner sig piggare. Först plugg efter sommaren, sen när det flöt på så sökte jag jobb och började som extraanställd. Förbättringarna hinner ju inte riktigt sjunka in när det går så fort.

I vilket fall är det otroligt positivt och jag känner mig så glad.

Nu har jag suttit och skrivit här i nästan 1,5 h och känner att jag måste ta en vil. En stund i sängen sen ska jag ut i solen igen, jag förtjänar att njuta fullt ut av denna dagen!

Frigiven.

Jag önskar det var måndag.

Lördagen den 18 april 2015

När man är ensam är helgerna värst.

Utan vänner en lördag ekar ens tankar mellan väggarna. Det är tomhet som tidigare inte behövde bli fylld. Tomhet som faktiskt var behövd för bara ett litet tag sedan men numera bara är i vägen.

Den tar upp så mycket plats, ingenting annat får plats. Och den är högljudd också, skriker och härjar, vill ha all uppmärksamhet. Påpekar saker. Som att man inte har något att göra, till exempel.

-       Där sitter du, minsann, och läser på balkongen en lördagskväll. Småfull på två glas rosévin som hade smakat så jäkla mycket bättre om de druckits tillsammans med skratt och närhet.

Vänskap och avstånd går inte ihop. Ett telefonsamtal kan aldrig fylla rummet.

Efter ett telefonsamtal finns ingenting kvar. Ett telefonsamtal är ett substitut som medans det pågår känns ganska bra och skapar lite stämning, men som försvinner så fort det tar slut, utan att lämna några spår av dess närvaro.

Vänskap och utbrändhet går inte heller ihop.

Utbrändhet. Utmattningsyndrom. Den där väggen.

Ingenting hör ihop med det.

Möjligen eftertanke. Men efter ett antal ”eftertankar” behöver man liksom kompletterna med lite ”företankar” eller ”mittitankar”.

Eftertankarnas slutton lyder att leva i nuet.

Det är nyckeln till helhet och att bli frisk.

Först måste man genomlida ett nue med skit, gammal skit som behöver få leva upp och vara HÄR OCH NU. För den fick aldrig vara HÄR OCH NU där och då.

Den behöver få sin tid, skiten. Man kan inte gömma sig från den. Den lurar, väntar och överraskar. När du trampar snett, tittar bort eller vänder ryggen till, då anfaller den; skiten.

Sen när den tuggat klart, när den är mätt. Då är det äntligen dags att leva HÄR OCH NU.

Insikternas tid är över, nu är det dags för praktik.

Men vart fan ska man ta sig utan material?

Skiten som pågick så länge, den tog allt med sig bara för att den var tvungen att rensa sig själv.

Jag hatar den men jag är den evigt tacksam. För här sitter jag nu med en självkänsla jag önskat mig i hela mitt liv. En inre trygghet som kan ta mig till skyarna fram och tillbaka. En kärlek till mig själv och min omvärld.

Men.

Jag är fortfarande sjukskriven.

Jag är fortfarande isolerad.

Jag är fortfarande ensam.

Ge mig mitt liv tillbaka eller ge mig en ny början. Jag kanske mådde åt helvete förr och levde som att det inte fanns en himmel. Men jag hade åtminstone mina vänner kring mig och jag möttes alltid av någon som kunde torka mina tårar.

Det enda ja önskar just nu är att få kunna skratta.

Inte sitta på en balkong, ensam, i solnedgång.

Nu har jag tagit mig igenom allt detta, kommit ut starkare på andra sidan. Ge mig lite credd för fan!

Frigiven.

I want to ride my bicycle, I want to ride my bike

Jag sitter här i solen på vår inglasade balkong, iklädd endast tofflor, morgonrock, handduksturban i kalufsen och fejan nerkletad med ansiktsmask, och fattar inte riktigt vad det är som händer. Jag hänger inte med.

I tisdags var jag så trött så jag knappt kunde stå, i förrgår hade jag migrän men igår gick jag sammanlagt en mil under dagen, med ett leende på läpparna, och idag har jag kört järnet på sjukgymnastikträningen. Ändå sitter jag här och känner att jag lever. Får hela tiden påminna mig själv om att jag ska vila i eftermiddag och inte alls det ge mig ut på cykelrunda i solskenet.

Måste. Ta. Det. Lugnt.

Eller måste jag det?

Jag vet inte, som sagt så vet jag inte riktigt vad som händer. Jag hänger inte med.

Men jag vill ut och cykla!

Frigiven.

Milstolparnas julafton!

Idag skiner solen för första gången sen i början av veckan. Jag ser det som ett tecken, som en uppmaning och som ren uppmuntran.

För idag händer det nämligen, ett avstamp, en milstolpe, en stor förändring!

-       Jag ska ge mig ut på min första riktiga löparrunda.

Denna gången är det inget ”jag ska testa om det funkar” eller ”jogga mellan två lyktstolpar, gå mellan två nästan, känna efter känna efter känna efter”.

Nej, den här gången är det med förhoppning om att skapa en rutin; en joggingtur eller två varje vecka!

Sedan i februari har jag gått på rehabilitering två gånger i veckan. Vardagsrevidering i två timmar, sjukgymnastik i en och en halv, varje tisdag och fredag.

Från och med nästa vecka är det inga fler fredagar och då är tanken att träna på egen hand.

I början var jag så trött, orkade inte mycket alls. Vi kör cirkelträning med massa olika stationer i tvåminutersintervaller. 

Jag gick så sakta på löpbandet, ökade lite efter några tillfällen men det gjorde mig så trött, det fanns ingen kraft i benen. Det som alltid varit min starkaste sida träningsmässigt funkade inte för mig alls och varje gång det var min tur på det där bandet längtade jag bara tre stationer fram - till boxarpåsen. Få slå av mig ilskan och frustrationen över att aldrig få vara hel.

Men, så småningom hände någonting. Jag kunde öka farten lite grand och till och med även lägga till en rätt rejäl lutning (uppförsbacke) att tampas med. Det kändes lättare och lättare att komma in i en bra takt.

Och så, för några veckor sedan plötsligt hände det – benen började studsa på ett märkligt sätt. Efter ett tag kände jag igen rörelsen.. JAG SPRANG!

Glädjen i det tillfället var enorm, jag började gråta av lättnad, lycka och tacksamhet och tårarna tog liksom aldrig slut.

Det var enormt.

Veckan efter gick jag igen, jag var trött den dagen och jag accepterade läget. Förr hade jag bara kört på. ”Jag sprang ju förra gången, klart som fan jag ska göra det igen”. Alltid sträva efter förbättring och resultat, undvika misslyckande och ett steg tillbaka.

Det gjorde jag nu också, men jag är numera medveten om att förbättring och resultat inte finns i siffror och tider, utan i känslan i kropp och själ.

Istället för att känna mig misslyckad kunde jag vara nöjd med att jag lyssnade på min kropp och gjorde det som var bäst för den just denna gången.

Ett enormt steg i rätt riktning!

Så vad hände gången efter då? Jo, jag sprang igen! Och gången efter, och gången efter igen. Och tro det eller ej, men senaste tillfället så tog jag till och med en galen spurt på slutet.

Andan i halsen, mjölksyran i benen och kraftigt hävande bröstkorg. Det var fantastiskt!

Och idag är det dags att ta mig an detta på egen hand, ingen sjukgymnast och inget vårdcentralsgym. Bara jag, min löparmusik i öronen och ren natur med en vårsol som värmer.
Alla förutsättningar är där.

Jag känner mig redo.
Nu kör vi!

Frigiven.