Milstolparnas julafton!

Idag skiner solen för första gången sen i början av veckan. Jag ser det som ett tecken, som en uppmaning och som ren uppmuntran.

För idag händer det nämligen, ett avstamp, en milstolpe, en stor förändring!

-       Jag ska ge mig ut på min första riktiga löparrunda.

Denna gången är det inget ”jag ska testa om det funkar” eller ”jogga mellan två lyktstolpar, gå mellan två nästan, känna efter känna efter känna efter”.

Nej, den här gången är det med förhoppning om att skapa en rutin; en joggingtur eller två varje vecka!

Sedan i februari har jag gått på rehabilitering två gånger i veckan. Vardagsrevidering i två timmar, sjukgymnastik i en och en halv, varje tisdag och fredag.

Från och med nästa vecka är det inga fler fredagar och då är tanken att träna på egen hand.

I början var jag så trött, orkade inte mycket alls. Vi kör cirkelträning med massa olika stationer i tvåminutersintervaller. 

Jag gick så sakta på löpbandet, ökade lite efter några tillfällen men det gjorde mig så trött, det fanns ingen kraft i benen. Det som alltid varit min starkaste sida träningsmässigt funkade inte för mig alls och varje gång det var min tur på det där bandet längtade jag bara tre stationer fram - till boxarpåsen. Få slå av mig ilskan och frustrationen över att aldrig få vara hel.

Men, så småningom hände någonting. Jag kunde öka farten lite grand och till och med även lägga till en rätt rejäl lutning (uppförsbacke) att tampas med. Det kändes lättare och lättare att komma in i en bra takt.

Och så, för några veckor sedan plötsligt hände det – benen började studsa på ett märkligt sätt. Efter ett tag kände jag igen rörelsen.. JAG SPRANG!

Glädjen i det tillfället var enorm, jag började gråta av lättnad, lycka och tacksamhet och tårarna tog liksom aldrig slut.

Det var enormt.

Veckan efter gick jag igen, jag var trött den dagen och jag accepterade läget. Förr hade jag bara kört på. ”Jag sprang ju förra gången, klart som fan jag ska göra det igen”. Alltid sträva efter förbättring och resultat, undvika misslyckande och ett steg tillbaka.

Det gjorde jag nu också, men jag är numera medveten om att förbättring och resultat inte finns i siffror och tider, utan i känslan i kropp och själ.

Istället för att känna mig misslyckad kunde jag vara nöjd med att jag lyssnade på min kropp och gjorde det som var bäst för den just denna gången.

Ett enormt steg i rätt riktning!

Så vad hände gången efter då? Jo, jag sprang igen! Och gången efter, och gången efter igen. Och tro det eller ej, men senaste tillfället så tog jag till och med en galen spurt på slutet.

Andan i halsen, mjölksyran i benen och kraftigt hävande bröstkorg. Det var fantastiskt!

Och idag är det dags att ta mig an detta på egen hand, ingen sjukgymnast och inget vårdcentralsgym. Bara jag, min löparmusik i öronen och ren natur med en vårsol som värmer.
Alla förutsättningar är där.

Jag känner mig redo.
Nu kör vi!

Frigiven.