Jag förstår mig inte på mig själv.
Ärligt talat! Just nu har jag gjort mig jäkligt förvirrad.
Det kanske är en bra sak i och för sig, att reflektera över
sitt beteende. Men det känns samtidigt väldigt konstigt att komma på sig själv
mitt i ett mönster och plötsligt inte veta varken vad man vill eller vad man
håller på med.
Jag har en tendens att bli otroligt tacksam när jag känner
att andra människor förstår mig.
Exempel:
- Jag är dagmatte/hundrastare åt tre hundar i veckorna. Det
kan tyckas ganska mycket för någon som är heltidssjukskriven, men för det
första känner jag nästan ingen här i Växjö och lär inte känna någon heller pga
att jag inte kan jobba ellet studera.
För det andra så får jag extremt låg sjukersättning från försäkringskassan,
så låg att det inte ens räcker till min del av hyran, så därför får jag inte
lite extra pengar när jag passar dessa vovvar. Samt att jag får vara runt djur, vilket jag älskar.
I vilket fall; ibland ber dessa hundars ägare mig om
tjänster utöver det vanliga. Några extra timmar hit, lite hämtning dit och även
en extra dag utöver det vanligt då och då.
Många gånger känner jag att jag verkligen inte orkar,
kroppen är slut och knoppen likaså och jag kunde verkligen behöva en dag för
mig själv.
Efter att ha gått igenom vad jag ska säga och verkligen övat
in frasen (ja, jag har svårt för att säga nej, I’m utbränd, det blir man inte
som nej-sägare) tar jag tag i den stora konfrontationen.
Den vanligaste reaktionen från ägarna är ”Ok, det är ingen
fara, jag förstår. Du måste tänka på dig själv också, det är bra!”
So far, so god.
Men sen, sen kommer tacksamheten!
Tänk, tänk att nån förstår
mig. Någon tycker jag förtjänar tid
till återhämtning. Åh vilken snäll människa.
Och vips har jag kläckt ur mig att det nog inte är så
jobbigt ändå, det känns mycket bättre nu när jag fått de ur mig och känner att
de förstår. En sådan lättnad gör att allt känns bra igen, såklaaaaart jag ska
ta hand om er hund!
Jaha. Och där gick luringståget in i tunneln och kom ut på
samma sida det körde in på, magi!
Allt det jag förberett mig för att säga, för MIN skull, sägs
och kastas sen i sjön, bara för att nån förståååår.
Varför gör jag såhär hela tiden? Jag borde ju vara stolt och
glad över att jag fick den där dagen för mig själv som jag så mycket behövde.
Inte så tacksam och glad över att någon snällt säger att den förstår att jag
genast tar på mig uppdraget ändå.
Så är jag ändå nöjd efteråt, tror att jag vann. Tror att jag
stod upp för mig själv och gjorde det rätta.
Vilken jäkla blåsning Ida Ehrnborg.
Jag har börjat jobba med detta beteende, i min
rehabiliteringskurs (Vardagsrevidering kallas den – googla!), där vi jobbar
mycket målinriktat.
Först nu har jag förstått hur stor del denna torretsliknande
tacksamhet har i mitt liv. Men ikväll insåg jag att det är ännu värre än jag
trodde!
Det som jag tog för givet var jobbrelaterat dök upp även i
hemmet.
Jag låg i sängen och skulle vila lite när det plötsligt
kändes som Deja vu och det gick upp för mig – jag har gjort det igen!
- Jag har stått på mig, diskuterat och tagit ståndpunkt, för
att när jag fått medhåll ändra mig, känna mig tacksam och spotta ur mig att ”Äh förresten, tänk inte på det, det är OK”.
Vem fan slåss för att få sin vilja igenom, för att sen när
det går dens väg ÄNDRA SIG.
Jag är ju inte klok, snacka om att slösa energi!
Lite chockad låg jag där i sängen och undrade vem fan jag
var och vad det var jag ville. Hur mycket låter jag mig styras av det där
själv-skuldbeläggandet egentligen? Hur många Deja vu’n har jag att vänta?
Det är svårt att känna skillnad på att förändras, förvirras eller förvärras.
Visst kan det kännas som att man är galnare än någonsin när
man plötsligt inser vad man sysslar med för koko-saker, men om jag inte
upptäckt det tidigare måste det betyda att jag varit så ingrodd i eländet att
det inte ens gått att märka. Väl?
Jag känner mig som ett mänskligt experiment OCH vetenskapskvinnan bakom det på samma gång.
Ungefär lika virrigt som att säga nej, för att säga ja fast man
menar nej…
Gosestund med hund i grund
Frigiven.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar