SSRI-karusellen snurrar för fullt

Det är tufft just nu.

Karusellen började med att jag, de senaste veckorna har trappat ner på mina antidepp/sömntabletter och slutade helt med dem förra fredagen.

Biverkningarna av dem har vägt över det positiva tabletterna gett och jag vill vara fri, utan tillsatser. Därför kom min läkare och jag överens om att det var dags att sluta.

Jag har fått sova ändå (eventuellt tack vare homeopat Lars Greneskog) och det gör mig glad och tacksam. Däremot är humörsvängningarna värre än gubben i lådan.

Det bara poppar känslor ur mig, de byter av varandra fortare än vad jag själv hinner förnimma.

Tyvärr är skiftningarna inte omärkbara för andra.

Min sambo tycker det är jobbigt och jag förstår honom. Jag kräver att han ska finnas där och ha tålamod hela tiden, samtidigt som jag är besviken inuti över att han varit 30 mil bort hela förra veckan och jag fick sitta här hemma ensam och känna alla skitkänslor ända ut i fingerspetsarna.

Jag VET att det är skittaskigt och oförstående av mig. Det handlar inte bara om mig! Stackarn har ju jobbat hela sitt sportlov för att underlätta för oss och vår ekonomiska situation.

Men så kommer de där separationsångestvibrationerna som sedan länge bor djupt inuti mig. Man blir lämnad, känner sig sviken och längtar tills man inte är ensam mera. Sen när man plötsligt inte är ensam mera utan möts av stark kärlek, lagrad i en veckas saknad, så öppnar jag inte armarna –åh du dumma flicka- nej jag drar mig undan, ska inte bli sårad, ska inte komma som en glad hund och slicka i mig av närheten.

Och sårar då istället. Oss båda.

Var är ens psykolog när man behöver den…

Hur känns det då när man slutar med såna här SSRI-tabletter, hur mår kroppen?

Min kropp är trött, inte hungrig, orolig, ångestladdad, ledsen, arg, irriterad, ensam och känner sig totalt oförstådd. Man skulle kunna säga att utsättningssymptomen tar fram det sämsta i mig.

Jag känner mig ungefär som jag kände mig innan jag började med dessa tabletter, som ett jävla vrak! 

En ostabil känsloboll som inte klarar att rulla på egen hand, men fixar inte att bli sparkad på av andra så underlättar det hela med att sparka på sig själv istället och försöker SKYLLA på andra när det sen gör ont.

Det känns som att livet är skitbra och stabilt ena sekunden, sen nästa sekund är det åt helvete och totalt ofixbart.

Det känns sorgligt innanför bröstkorgen. Till och med de bra och härliga känslorna utmynnar i sorg. Allt känns så fragilt och skört och lätt att förlora.

Men trots att oro och ångest är hemskt och svårt att hantera så är nog rädslan värst.

Rädslan för att vara sån här; att det inte är avsaknad av tabletterna som gör att taket blåst av och mattan är bortdragen.

Rädslan över att vara tvungen att acceptera ett liv utan tabletter och utan lättsamhet, eller ett liv med tabletter, med lättsamhet, men då utan toppar och dalar.

Rädslan över att inte vara stark nog på egen hand, när det är det enda jag vill.

Och förstås, rädslan som kommer med tankarna kring alltihopa:

- Om inte ens jag själv kan acceptera eller hantera mina problem. Hur ska andra då kunna göra det?

Om någon gått igenom detta och vill dela med er, så snälla gör det. Alla ord tas tacksamt emot!

Frigiven.