Tvättstugan - Where the magic happens

För en utbränd person händer det spännande saker varje dag. Det är liksom ofrånkomligt.

Du vet nämligen aldrig var eller hur eller när du kommer glömma något. Det enda du kan vara säker på är att det kommer hända förr eller senare under dagens gång.

Idag har jag glömt flera saker (som jag minns).

Vissa dagar har dessa glömskemoment ingen betydelse, de kan till och med föra med sig något gott. För oss icke-stresståliga sjukskrivlingar så kan det vara perfekt att glömma något oväsentligt som kanske bara hade tillfört stress.

Men andra dagar betyder det desto mer.

Det är retfullt att glömma, framför allt när det går ut över andra men även när det går ut över en själv.

Som rubriken säger:

”Tvättstugan – where the magic happens.”

Har ni gjort det i tvättstugan någon gång? Bland kläder, bullrande ljud, dammråttor och vibrerande maskiner.

- Det har jag. Senast idag. Två gånger.

Första gången jag kom på det satt jag precis och var väldigt nöjd med mig själv. Jag hade nämligen slagit flera flugor i en smäll.

-       Lämnat hunden till sin ägare som väntade på parkeringen här utanför OCH passat på att köra igång torktumlaren OCH hänga in all 40-graderstvätt i torkskåpet. Det var mina träningsplagg så jag visste att även om sanden började sina ut ur min tvättdags timglas så skulle kläderna hinna torka.

Ungefär en timma senare plingade det till i min skalle och jag fick upp en minnesbild av att hänga in alla kläder i torkskåpet, stänga det, släcka lampan i tvättstugan och bege mig ut därifrån. UTAN att trycka på ”ON-knappen” till torkskåpet.

YAH!

Jag sprang som vinden i trapporna och insåg att jag trots allt hade ungefär 40 minuters tvätt-tid kvar vilket skulle räcka gott och väl till mina fina träningskläder.

Lättad tryckte jag på ”ON-knappen” och med en belåten min på läpparna gick jag utfallssteg hela vägen upp till fjärde våningen.

Time to relax, tänkte jag och satte mig på röven i soffan och drog igång ett avsnitt av Sex and the City.

När avsnittet tog slut var jag så pass avslappnad att jag tyckte att jag gott kunde unna mig ett avsnitt till, nu när mina skinkor ändå sjunkit så långt ner i soffdynan.

Tio minuter in i skojigheterna plingade det till i skallen. Igen. (Jäkla plingande!)

Jag kollade klockan på mobilen och insåg att min tvätt-tid tog slut för, ja, exakt tio minuter sedan.

Jag bad till Gud lite kvickt, eller vänta, nej det gjorde jag inte, jag hade inte tid!

Jag SPRANG nerför trapporna som en galning med den lilla gula blipparen redo för att ta mig in till mina älskade träningskläder (som jag faktiskt behöver imorgon på morgonen, jag ska på sjukgymnastik).

Det enda som händer på skärmen när jag blippat med blipparen är att texten ”Vill du boka tid?” spottar mig i ansiktet.

Nej, sa jag och sprang fort som fan uppför trapporna igen. Ingen tid för utfallssteg här inte, här gällde styrkan, snabbheten och smidigheten!

Jag skrev en vacker lapp om glömska hyresgäster och deras utgångna tvätt-tider, (hade jag inte haft så bråttom även denna gång hade jag bett till Gud om att den som har tvätt-tid ikväll kan läsa min kråkiga handstil) kletade en tejpbit över den och kutade ner igen och klibbade fast lappen på tvättstugedörren.

Ett tag funderade jag på om jag borde ta med mig en stol och en bok och sitta utanför tvättstugan och läsa tills personen med rätt blippare skulle komma förbi. Men jag sket i det.

Så, nu sitter jag istället här i soffan, kan inte njuta av Sex and the City och bara väntar på att det ska plinga till i telefonen istället för i mitt huvud.

Who said anything about crazy? I'M NOT CRAZY alapapapapapadia….

Frigiven.