Jag vet att de från samhället aldrig funnits där. Det har
varit ganska tydligt de senaste tre åren att jag, som man säger, ”har hamnat
mellan stolarna”.
Men ikväll sitter jag här, ensam i lägenheten och smågrinar
lite för mig själv.
Jag funderar över varför jag är ledsen. Visst, jag känner
mig ensam men det har jag gjort ett bra tag nu. Om man varken jobbar, pluggar
och inte har råd med aktiviteter, samtidigt som det man är sjukskriven för
hindrar en att utföra dessa aktiviteter som man ändå inte har råd med OCH uppå
det även är ny i stan så är de flesta möjligheter till nya bekantskaper ganska
borta.
Egentligen klarar jag mig förvånansvärt bra här på egen
hand. Erik var borta fem dagar/nätter förra veckan och 6-7 denna.
Så här många dagar har jag inte varit/sovit ensam sedan jag
bodde i Kristianstad och där var det ju rena mardrömmen! Nu bara gråter jag
lite, för andra kvällen i rad. Vad är det mot panikångestattacker (som jag inte
ens visste var panikångestattacker utan försökte koppla till verkligheten runt
omkring mig vilket ledde till att jag ständigt mådde skit och trodde allt var
katastrof).
Jag funderar över varför jag inte gråtit tidigare kvällar
när jag varit ensam, varför det känns lite värre just nu? Jag ser ju till att
aktivera mig, jag gör mina To do-listor och jag är ute på långa promenader.
Plötsligt slås jag av skillnaden mellan att ta antidepressiv
medicin och att inte göra det.
Visst behövde jag den inte nu på slutet, det var ju därför
jag slutade. Men det betyder inte att den inte påverkade mig och mitt
känsloliv.
Jag är helt ren nu, jag tog den sista 1/3-tabletten i
torsdags och det är en vecka sedan imorgon.
Det känns fantastiskt och jag är stolt över att ha lyckats
slutat, att inte behöva dem mera. Och inte konstigt att allting känns så mycket helt plötsligt!
Dessa piller, som jag främst tog för sömnproblemen men som
är kombinerade och även används vid depression, har ju en känslomässigt
avtrubbande effekt.
Denna ”känslomässigt avtrubbande effekt” har jag proppat i
mig i snart två år nu, inte KONSTIGT att jag sitter här och grinar i min
ensamhet och tror att mitt liv är hemskt och tragiskt.
Nej, mitt liv är inte hemskt och tragiskt. Däremot så känner
jag kanske lite mer och lite starkare än vad jag varit van vid att
göra under de senaste två åren.
Sammanfattningsvis:
-
Jag är just nu i en emotionell chock. Jag
behöver vänja mig vid att ha ett känsloliv fullt ut igen (kära nån) och med
förhoppningen om att jag kommer glädjas åt saker lika starkt som jag just nu
känner mig ledsen över annat, tänker jag se detta som något positivt!
Och som ett ypperligt tillfälle att öva på acceptens..
Jag sitter här ikväll och har bara mig själv att förlita mig på. Inga piller och ingen annan människa i krokarna som kan hålla om eller torka tårar.
Och jag måste ta ansvar för mig nu, ta hand om mig själv.
Trösta, peppa och tillåta mig att känna alla känslor som finns att känna och
veta att det inte är farligt. De är vad de är – känslor.
De skiftar och hoppar mellan varandra och vet inte riktigt
vart de ska ta vägen. De behöver en ledare och det är den jag måste bli.
Utan avtrubbning och utan livlinor och telefonsamtal ska jag
lära mig att styra över mina tankar och känslor.
Jag har kommit en jäkla bit på vägen och jag har verktygen i
bakfickan, det är bara att torka tårarna och börja snickra och bygga på den
person jag vill att jag ska bli.
De här tre åren i utbrändhet har varit som en
totalrenovering av min själ.
Gamla golv har rivits upp, en ny grund har lagts, nya
ledningar och rör – hela köret har gjorts om!
Strävan är att efterlikna den gamla modellen så mycket som
möjligt men med en total uppgradering. Stuket ska vara detsamma
men kvalitén ska höjas radikalt. Slittåligt och vindsäkert.
Det mesta i bygget är faktiskt klart, det är mest
finliret kvar.
Koppla in allt, få lampor att lysa och vattnet att rinna. Och möbleringen såklart, få allt på plats.
Jag tror det kommer bli riktigt riktigt fint.
Frigiven.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar