Jag önskar det var måndag.

Lördagen den 18 april 2015

När man är ensam är helgerna värst.

Utan vänner en lördag ekar ens tankar mellan väggarna. Det är tomhet som tidigare inte behövde bli fylld. Tomhet som faktiskt var behövd för bara ett litet tag sedan men numera bara är i vägen.

Den tar upp så mycket plats, ingenting annat får plats. Och den är högljudd också, skriker och härjar, vill ha all uppmärksamhet. Påpekar saker. Som att man inte har något att göra, till exempel.

-       Där sitter du, minsann, och läser på balkongen en lördagskväll. Småfull på två glas rosévin som hade smakat så jäkla mycket bättre om de druckits tillsammans med skratt och närhet.

Vänskap och avstånd går inte ihop. Ett telefonsamtal kan aldrig fylla rummet.

Efter ett telefonsamtal finns ingenting kvar. Ett telefonsamtal är ett substitut som medans det pågår känns ganska bra och skapar lite stämning, men som försvinner så fort det tar slut, utan att lämna några spår av dess närvaro.

Vänskap och utbrändhet går inte heller ihop.

Utbrändhet. Utmattningsyndrom. Den där väggen.

Ingenting hör ihop med det.

Möjligen eftertanke. Men efter ett antal ”eftertankar” behöver man liksom kompletterna med lite ”företankar” eller ”mittitankar”.

Eftertankarnas slutton lyder att leva i nuet.

Det är nyckeln till helhet och att bli frisk.

Först måste man genomlida ett nue med skit, gammal skit som behöver få leva upp och vara HÄR OCH NU. För den fick aldrig vara HÄR OCH NU där och då.

Den behöver få sin tid, skiten. Man kan inte gömma sig från den. Den lurar, väntar och överraskar. När du trampar snett, tittar bort eller vänder ryggen till, då anfaller den; skiten.

Sen när den tuggat klart, när den är mätt. Då är det äntligen dags att leva HÄR OCH NU.

Insikternas tid är över, nu är det dags för praktik.

Men vart fan ska man ta sig utan material?

Skiten som pågick så länge, den tog allt med sig bara för att den var tvungen att rensa sig själv.

Jag hatar den men jag är den evigt tacksam. För här sitter jag nu med en självkänsla jag önskat mig i hela mitt liv. En inre trygghet som kan ta mig till skyarna fram och tillbaka. En kärlek till mig själv och min omvärld.

Men.

Jag är fortfarande sjukskriven.

Jag är fortfarande isolerad.

Jag är fortfarande ensam.

Ge mig mitt liv tillbaka eller ge mig en ny början. Jag kanske mådde åt helvete förr och levde som att det inte fanns en himmel. Men jag hade åtminstone mina vänner kring mig och jag möttes alltid av någon som kunde torka mina tårar.

Det enda ja önskar just nu är att få kunna skratta.

Inte sitta på en balkong, ensam, i solnedgång.

Nu har jag tagit mig igenom allt detta, kommit ut starkare på andra sidan. Ge mig lite credd för fan!

Frigiven.