Det var en psykolog, en homeopat och en Bellma.. nej, en Ida, på väg tillbaka

Klockan är bara 12.23 men ändå har dagen hittills varit väldigt händelserik, jag har både varit hos min nya psykolog och besökt min homeopat/kiropraktor och fixat rygg + fått goda besked.

Nu sitter jag i köket, är på bra humör, lyssnar på Arvingarna och tvingar fram massa härliga feelgood-känslor från barndomen. 

Det var längesedan jag skrev, inte bara här utan faktiskt överhuvudtaget. Jag tycker det ofta blir så när man studerar – att allt annat kreativt man brukar göra liksom försvinner undan i bakgrunden. 

I vilket fall tänkte jag berätta om denna givande förmiddag, den innehöll så mycket saker värda att minnas.

Kvart över 8 i morse var jag på plats hos Jonas, som Herr Psykolog heter. Han gav mig en kopp kaffe å jag tinade upp efter vägen dit i -13° och sedan körde vi igång.

Gråten kom nästan direkt då han tog upp frågan om varför jag ville komma till honom. Han berättade att min förra psykolog inte riktigt fick grepp om vad jag egentligen hade för problem, jag pep ur mig att ”då får jag väl gå igen nu då” och sen kom lipen.

Inte konstigt att hon inte fick nåt grepp om mig, hon tog ju inte reda på ett dyft. Hennes strategi var ju att säga emot mig (vilket ibland var bra i och för sig, men när jag säger att jag är så trött så att jag inte kan gå mer än nån kilometer och hon svarar att ”kan kan du väl, du är ju inte handikappad”.)

Jag antar att han i och med min gråt förstod att jag nog behövde vara kvar trots allt…

Vi pratade om stress, ork och att inte kunna vara med. Besvikelse och frustration.

Jag gav skolträffarna jag åker på i mina distansstudier som exempel, där alla kan vara med i fysiska aktiviteter utom jag. Och de tillfällen jag försökt vara med och sedan blivit liggande på rummet och missat hela förmiddagens lektioner dagen efter pga. att jag inte kunna sova på hela natten.

Då tog han upp pennor i olika färger och började rita.

Han ritade först utmattningssyndromets olika steg – en trappa av symptom i ordningsföljd (jag kunde bara nicka allt eftersom och minnas exakt i vilket period i mitt liv varje steg yttrade sig).

Jag minns inte helt ordningen men det handlade om förmågor som försvann.

Först kom yttre eller inre press och sömnsvårigheter, sen började problemen med minnet, koncentrationen och planeringsförmågan. Sen kom smällen.

Efter det gick det raka vägen ner, i besvikelse, sorg, frustration och bearbetning.

Så kom vi till mitt sätt att bete mig idag – hur jag blir besviken på mig själv och försöker trots att jag borde vila, ifrågasätter om hur länge livet ska vara såhär, har jag inte kämpat färdigt snart? När ska jag få vara med?

Jag anklagar mig själv och min kropp för att den inte hänger med i återhämtningens tempo. Jag kan ju plugga, varför kan jag inte jogga en tur då?

Han ritade upp hjärnan och dess olika delar.

Minnet; hippocampus. Binjurarnas del i det hela; hur de utsöndrar kortisol (stresshormon) som äter sig in i hippocampus och gör så att jag inte kan tänka klart. Kortisolet blir som ett gift!

Hippocampus skadas, är inte hel och det är där återhämtningen behövs allra mest. Den kommer aldrig bli 100 % fungerande när det kommer till stress, men det kommer att bli bra.

Dock sätter jag käppar i hjulen på mig själv varje gång jag blir besviken eller sätter press på mig.

Jag beskrev för honom, när han frågade vad som hände om jag fortsatte vara ute med mina vänner eller fortsatte träna efter att jag börjat känna mig trött; att det känns som feber i kroppen. Som att blodet kokar och som hela jag vibrerar. Jag känner mig elektrisk.

-       Det är kortisolet, säger han då.

Det utsöndras av minsta lilla stress och press jag utsätter mig för och varje gång det händer så gnager det på hippocampus. Den lilla del av hjärnan som försöker växa till sig och bli sig själva igen får inte möjligheten, den går hela tiden plus minus noll.

Så när jag besviket går hem för att vila medan andra håller igång, när jag blir frustrerad och arg, då blir det en typ av stress som missgynnar mig så pass mycket att jag egentligen likagärna kunde stannat kvar och överansträngt mig fysiskt – det blir samma effekt. Herr Psykolog jämförde det med att jag är allergisk mot all typ av stress.

Detta i kombination med mina sömnproblem har alltså gjort att jag inte tillfrisknat snabbare.

Sömnen har jag just fått hyfsad kontroll över (tack vare 6 veckors sömnskola). Nu gäller det att fokusera på att inte hetsa upp sig i onödan.

Hans förklaring gav mig otroligt mycket. Den fick mig att, istället för att se det som ett misslyckande att begränsa mig själv, se det som en utmaning. Jag gör något aktivt för mitt tillfrisknande när jag går hem. Jag missar alltså inte bara en aktivitet eller stund av gemenskap, jag ger mig själv en gåva i form av en friskare och helare hjärna.

Jag insåg även att även om jag är tacksam för mitt extrajobb inom vården så är det ganska långt ifrån vad jag egentligen vill göra och därför blir det också en liten stressfaktor och energitjuv. Dock hanterbart och utjämnande när jag tänker på att jag faktiskt får lön som jag är i väldigt stort behov av och som kommer öka min livskvalité och därmed får mig att må bättre.

Det funkar så länge jag studerar och har en annan plan i sikte. Och så länge jag begränsar antal arbetsdagar per vecka.

Efter det kom vi in på skillnaden mellan depression och utmattning, något jag tänkt på väldigt mycket. Och det gladde mig att höra honom säga att det är katastrof att blanda ihop dessa diagnoser och att det kan förvärra situationen om man felbehandlar.

I en utmattning kan du bli deprimerad, det är ett symptom, men du ska aldrig behandla för depressionen eftersom den inte är grundproblemet. Motion och träning är exempelvis något man rekommenderar en deprimerad patient. Säg att du uppmanar en utmattad patient att jogga några dagar i veckan eller träna på gym. Det funkar inte, den klarar inte det!

För det första så skapar du ännu ett måste, en stressfaktor, för det andra så har patienten GÅTT IN I VÄGGEN, har ingen energireserv kvar och har inte kraft att träna. Det kan snarare ge ännu fler symptom som ex. sömnsvårigheter.

Detta upplevde jag i sjukgymnastiken för ett år sedan – vi hade 2 h cirkelträning vid varje tillfälle. Det var jättekul och jag älskar att träna, men jag sov ännu värre än vanligt.

Inte konstigt! Jag utsatte kroppen för kortisolbomber genom att anstränga den mer än vad den orkade! Enda anledningen till att det fungerade var pga. adrenalinkicken som höll mig igång.

De gånger jag försöker säga att jag inte kunde vara med eller att jag sovit så dåligt att jag inte orkade, försökte de uppmana mig till att träna ännu mera för att sova bättre. Alltså motsatt till vad som hade kunnat hjälpa mig, dvs. VILA, eller möjligtvis en lugn promenad och frisk luft.

En annan vanlig felbehandling är att mata utmattade med antidepressiva mediciner. Behandla med en medicin som är till för en annan sjukdom och uppå det är beroendeframkallande OCH påverkar djupsömnen. Hur tänker man där?

Jag säger inte att det inte funkar i vissa fall, jag har själv ätit antidepressiva som fungerade som både sömn- och antidepptablett. Men grejen var att det var det första jag blev erbjuden när jag blev sjuk och också det enda jag blev erbjuden fram tills den dagen jag faktiskt blev deprimerad eftersom jag inte fått rätt hjälp och då var tvungen att börja med dessa tabletter.

Man kan ha en retroaktiv depression som utbränd. Det betyder att du varit deprimerad tidigare och inte bearbetat dig igenom det utan bara plöjt på. Då finns det anledning att behandla för depression i utmattning, men det är inte samma sak som att gå i väggen och sen bli nedstämd och deppig och en utmattningsbehandling/utredning ska aldrig börja med en antidepressiv medicin.

Till sist la han till att det även blir galet i sjukskrivningen och med myndigheter om man diagnostiseras med fel sjukdom.

-       Jo tjena…

Jag var 26 år och fick höra att jag var så ung så de ”ville inte stämpla mig” med utmattningssyndrom.

Nähe, så trots att jag hade den sjukdomen så fick jag inte den diagnosen för att det skulle… vad? Försvåra för mig i framtiden?!

Jag kan berätta att det svåra kom sen när försäkringskassan försökte tyda och godkänna läkarnas små kommentarer om ”stressrelaterat, ångest, koncentrationssvårigheter” i mina sjukintyg och inte visste vad de skulle koppla dessa små symptom till.

Det lät snarare som om jag var psykiskt svag, hade ”problem med nerverna” som man sa förr. Intygen sa ingenting om mitt helhetstillstånd, som var så mycket mer än ångest och koncentrationssvårigheter.

Jag kan säga att jag mer än gärna hade ”stämplats” med utmattningssyndrom. Det är ingen skam, det är ingen ”stämpel” eller något att rädas i sitt CV.

Det är en situation att ta sig ur och växa i. Det är personlig utveckling, ett vägval, en erfarenhet, en livskris, en bearbetning, en kamp, ett helvete, en paket fyllt av insikter, en referens att vara stolt över att man tagit sig genom!

Han fick mig att skratta också, Herr Psykolog, när vi kom in på min rastlöshet då han frågade om jag någonsin funderat över ADHD.

Hej, du pratar med tredje generationens hypokondriker, såklaaaaart jag har tänkt på ADHD!

Dock, vilket jag inte sa, var jag hos ett medium förra hösten (ett fantastiskt sådant faktiskt) som skrattande (hon också) pratade om min yrvädriga personlighet, enorma energi, starka driv och galna behov av aktivering och sa att hon var likadan:

”Många skulle lätt vilja sätta diagnoser eller bokstavskombinationer, som exempelvis ADHD, på dig och mig eftersom vi är överallt och upp och ner och bak och fram.

Men det handlar inte om det. Det handlar om en stor dos energi och en ännu större livsglädje.”

Så när han tog upp ADHD nu så tänkte jag på detta och sa till honom:

-       Jo, jag har tänkt på det, men jag skulle snarare kalla det livsglädje. Jag vill så mycket och har så mycket planer och drömmar jag vill få utlopp för. Jag är bara otålig helt enkelt och blir väldigt avundsjuk på de människor som kan få utlopp för det de vill göra medan jag måste sitta och samla energi.

Och det i sig stressar mig och gör mig ibland till en avundsjuk, lättirriterad och småbitter person, vilket jag gärna vill jobba med.

Då la han till att ADHD och utmattning är så lika i sina symptom att det faktiskt inte går att säga nåt om nån bokstavskombo så länge jag är sjuk och där lämnade vi det, medan jag fortsatte le stort inombords.

Tills nästa gång ska jag skriva ner några punkter med förväntningar jag har på livet som jag känner att jag inte kan leva upp till och som min utmattning står i vägen för.

Jag ska även fylla i 3 sidor med påståenden man ska skatta hur mycket de stämmer. Det handlar om sin egen uppfattning, sina egna känslor kring olika saker som exempelvis ”jag har varit ensam mycket i min uppväxt”. Så även om verkligheten inte stämmer överens med påståendet och jag är medveten om det men ändå känner att jag varit mycket ensam så ska jag alltså skatta hög poäng där.

Ska bli spännande att se, känns som att jag kommer få en helt ny bild av mig själv.

Sen tackade jag för kaffet och gick till homeopaten istället.

Han knäckte mig rygg rätt så jag blev rak i kroppen igen. Jag var tydligen 1,5 cm längre på ena sidan, inte konstigt att jag haft ont i ryggen i flera veckor.

Hans homeopati går ut på att han gör en ögonanalys, dvs. att han kollar med ett specialförstoringsglas i mitt öga och ser läget i kroppen, fysiskt och psykiskt. Lite som zonterapi fast med ögat som utgångspunkt, det är jättehäftigt.

Det bästa var att han jämförde med sina anteckningar från i våras/somras och direkt säger ”Dina stressringar är nästan helt borta och din irisrand är mycket tydligare än sist. Det ser jättebra ut, det enda jag kan se nu är att du behöver vila.”

Sen tog han blodprovet han tagit tidigare där man kan se antal fria radikaler i blodkropparna, vilket i sig påverkar sömnen och sömnförmågan.

Får du resultat 30 är du ”halvdöd” av sömnbrist och trötthet – jag låg på 21 första gången jag testade mig, vilket är en skyhög siffra.

Andra gången hade jag sänkt mig till 17, vilket var en bra sänkning men fortfarande väldigt högt värde.

Denna gång låg värdet mellan 6-7. Otroliga siffror då normalvärdet är cirka 5 och ingen ligger så lågt som 1-2.

Jag är så nöjd och glad efter detta, det betyder så sjukt mycket att få konkreta bevis på att jag gjort något rätt, gör framsteg och faktiskt mår bättre!

Det är så svårt att se och märka själv när man hela tiden lägger på belastning så fort man känner sig piggare. Först plugg efter sommaren, sen när det flöt på så sökte jag jobb och började som extraanställd. Förbättringarna hinner ju inte riktigt sjunka in när det går så fort.

I vilket fall är det otroligt positivt och jag känner mig så glad.

Nu har jag suttit och skrivit här i nästan 1,5 h och känner att jag måste ta en vil. En stund i sängen sen ska jag ut i solen igen, jag förtjänar att njuta fullt ut av denna dagen!

Frigiven.