"Jag önskar det fanns en oändlig landsbygd och ett evigt solsken. Då skulle jag gå barfota, spela munspel, öppna grindar och ströva längs grusvägar omgivna av blomsterängar och sjunga om natten då jag drömde att jag hade en katt."
Hittade denna mening i ett blogginlägg jag skrev 2012, 10e februari. Efter att ha sett Rasmus på luffen.
Idag skiner solen över mitt röda hus med vita knutar mitt ute på smålands landsbygd. Snön ligger kvar på marken så det är för kallt att ströva kring barfota, vi har inget staket så jag kan inte öppna grinden. Men katter har jag två stycken och grusvägen finns precis bakom huset. Fåglarnas kvitter sjunger om den kommande våren och blomsterängarna som väntar och när jag sitter här och skriver ser jag björkarna genom fönstret. Om några månader är de knoppande ljusgröna och jag är så tacksam för hur livet har blivit.
När jag satt i min balkongfria 1,5a till lägenhet där i Kristianstad 2012 stod jag inför den värsta och mörkaste tiden i mitt liv, den som varade i flera flera år. Den hade nog till och med börjat och jag var redan olycklig, men jag förstod det inte riktigt för jag gjorde allt jag kunde för att dränka de varnande ljuden. Hålla för öronen för att slippa höra själen skrika DU MÅR INTE BRA!!!
Idag saknar jag så mycket av det jag hade då, av det jag klarade göra. Ja, energin helt enkelt. Jag var en duracell och jag älskade det. Men jag kunde inte hantera det. Idag är jag ingen duracell men jag kan hantera att inte vara det.
Jag går fortfarande i mörker vissa dagar men det vänder, JAG vänder det. Tänder egna ljus tills solen kommer fram.
Jag har alltid varit full av livsglädje, sedan jag var en liten plutt. Även när det hänt jobbiga saker, när jag mått dåligt så har jag haft saker jag älskat att göra, sökt mig till det jag mår bra av.
En lång period försvann all energi, all gnutta liv. Jag var ett skal och den Ida både jag och alla kände försvann. Hon var borta och min livslust försvann den också när jag trodde att jag aldrig skulle få känna glädje och positiva känslor igen.
Jag går fortfarande i mörker vissa dagar men det vänder, JAG vänder det. Tänder egna ljus tills solen kommer fram.
Jag har alltid varit full av livsglädje, sedan jag var en liten plutt. Även när det hänt jobbiga saker, när jag mått dåligt så har jag haft saker jag älskat att göra, sökt mig till det jag mår bra av.
En lång period försvann all energi, all gnutta liv. Jag var ett skal och den Ida både jag och alla kände försvann. Hon var borta och min livslust försvann den också när jag trodde att jag aldrig skulle få känna glädje och positiva känslor igen.
Idag älskar jag livet, att leva och har tro och hopp på att saker löser sig. Jag orkar kämpa på, jag vågar be om hjälp och jag är inte rädd för att vara ensam.
Den dagen jag slutade känna rädslan över att inte passa in eller få vara med blev jag samtidigt ett med mig själv och den spralliga person som funnits där från början men under en lång period tagit semester, hon kom tillbaka.
Jag sitter här med halsont och kanske till och med lite feber. Utmattad ända ut i fingertopparna och för trött för en promenad. Men solen skiner in genom fönstret och värmer mina ben. Då skiter jag i alla motgångar en stund och bara älskar livet.
Den dagen jag slutade känna rädslan över att inte passa in eller få vara med blev jag samtidigt ett med mig själv och den spralliga person som funnits där från början men under en lång period tagit semester, hon kom tillbaka.
Jag sitter här med halsont och kanske till och med lite feber. Utmattad ända ut i fingertopparna och för trött för en promenad. Men solen skiner in genom fönstret och värmer mina ben. Då skiter jag i alla motgångar en stund och bara älskar livet.
/Frigiven
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar