"Sånt stör jag mig på! När folk sätter skorna precis innanför dörren, du gör alltid det Ida!"
Sofie angående en diskussion om saker slängda/placerade framför ytterdörren.
"Jag har väl inga skor framför ytterdörren!"
Ida kontrar.
"Jo, det är jättestörande, men du är ju ändå hemma när du gör det. Det är annorlunda när man är hos andra.. jag stör ihjäl mig på sånt!"
Sofie förvirrar till situationen ännu ett snäpp.
"Okej, jag fattar ingenting. Vadå hemma? Och jag lägger ju skorna där det finns plats!"
Ida börjat tappa tålamodet..
"Men när du är hemma och du går med dina träskor så lägger du dom alltid framför dörren ju! Alltid!"
Sofies röst börja pipa av desperation efter att bli förstådd.
Ida, gapar:
"Jag har väl för faaan inga TRÄSKOR!!!!!!!!"
Sofie, rädd:
"Men hemma! Hemma i Gullabo ju!"
Ida, förstående:
"Jahaaaa.. "
Där var den, mina damer och herrar;
- dagens konversation.
Andra "dagens" jag kan berätta om är faktiskt något så tragiskt som Dagens Tår.
Ja, så är det. Ida Ehrnborg fällde under måndagen den 20:ndes förmiddag ett antar salta, blöta droppar på arbetstid.
Det har skett en gång förr (eller, det var ett antal gånger under en period, men vi kallar det en gång) och även den gången hade jag blivit lämnad. Såsom denna.
Men nu är det mycket värre, mycket sorgligare och mycket känsligare.
Det är inte någon tafatt kille som kommer och går. Det är mitt livs kärlek som lämnar mig.
Annie ska flytta.
Min Annie som jag bott tillsammans med i Fem Hela År. Helt santlöst.
Nu ska hon ut och klara sig själv i världen, på egna ben och egna fötter.
Jag vet att det är bra för henne och precis det hon behöver för att bli den hon är egentligen - precis som nu fast lite mer äldre och världsvan.
Det finns inte så mycket att säga om det egentligen. I telefonen idag, när hon berättade, var lipa och säga "jag hatar dej som lämnar mig" det enda jag fick fram, för att sekunden efter att vi lagt på ringa upp henne igen och ta tillbaka allt, lipa och säga "jag älskar dig och stöttar allt du väljer att göra".
Det kommer ju ändå vara vi och vi kommer aldrig bli minnen. Vi kommer aldrig bli två tanter som träffas vart trettionde år och bara snackar gammalt. Vi är nu och allt runt omkring. Ingenting kommer hända utan oss för det är vi som kommer få saker att hända.
Det ordnar sig..
Till det positiva; jag tror jag har lyckats planera in ett kapitel, eller två, i mitt egna liv.
Det jag aldrig trodde skulle kunna ske har skett - jag är sugen på Stockholm.
Haha, fy fan vad jag alltid hatat Stockholm!
Ett år till i Oslo ------> Åka till Spanien på obestämd tid för att ha de skoj, kanske jobba och framförallt lära spanska ------> Flytta till Stockholm, plugga (?), leva, skaffa kontakter, bli hedersmedlem på Söderstadion och gå på varenda Bajenmatch, spela fotboll i något 08-lag och samtidigt bara va.
Jag har ett litet sug i magen efter det redan nu faktiskt.
Hihi (okej, jag skrev "hihi" men inbilla er inget :- Jag är fortfarande stenhård och fnissar/gråter BARA vid särskilda tillfällen).
Sovatime.
Imorrn är det seriepremiär för Vålerenga IF:s damer 2-lag. Oh yeah baby, vi ska kicka serieledarnas ass, trots att halva vårt lag är frånvarande.
Vi kan ju pröva på det åtminstone..
Sidan är fortfarande rankad som Idas Favorit, så ännu en gång tackar Frigiven för sig (mig) med en konversation från tjuvlyssnat.se
Naturhistoriska Riksmuseet, Stockholm
Vid en monter som visar människans utveckling står en pojke ~5 och pekar på en Australopithecus (som inte tillhörde släktet Homo).Pojken (med hög röst):
- Pappa! Pappa! Han har likadan snopp som du!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar