Hey there Delilah, what it's like in New York city?
I'm a thousand miles from home but girl tonight you look so pretty
yes you do
Timesquare can't shine as bright as you
you know it's true



Jag lyssnar på den om och om igen, hela tiden. Jag vet att jag snart kommer tröttna, att den så småningom spelas sönder.. men inte än.
Inte idag, inte i morgon och kanske inte heller under veckan framöver.
Så, fram tills dagen D ska jag fortsätta lyssna, njuta och repeata.
Endel låtar funkar bara på det viset.


Haha, Sofie sitter och skrattar åt mig nu.
Anledning?
- Jag surplade lite.
Ibland händer det att jag koncentrerar mig eller tänker så mycket på någonting att jag glömmer bort salivet som produceras i min käft.
När det kommer såpass långt som till gränsen på översvämning brukar jag upptäcka det och måste då helt enkelt surpla lite för att sedan svälja.
Ibland får man lov att vara lite konstig :P


Jag, Malin och Annie tog t-banan till Sognsvann idag, med varsin varm choklad i nävarna. Vi skulle ut på svampjakt!
Malin och jag hade till och med små påsar i fickorna som vi skulle fylla med skogens guld. Trodde vi.
Efter någon timmas letande snubblandes bland mossa och träd övervägde vi att fylla dem med blåbär istället eftersom det åtminstone fanns - till skillnad mot kantarellerna vi var ute efter.
Men eftersom vi båda finner det enklare att stoppa saker i munnen än i påsar så käkade vi upp bären istället.
Blåa om fingrarna fumlade vi oss fram bland snåren, fortfarande med hopp om svampställen i sikte.
Plötsligt hörde vi ett ljud. Ljudet av toner från en gitarr.
Jag vände mig åt hållet det kom ifrån och såg något av det (ursäkta ordvalet) fridfullaste jag sett någon gång. En situation som egentligen bara hör hemma i fina gamla filmer eller böcker:
På andra sidan av den lilla sjön vi funnit, en bit från den stora "Sognsvannsjön", satt i vattenbrynet en ung kille. I famnen hade han en gitarr som han plockade fram små tafatta melodier på samtidigt som han ledsagade dem med sin röst.
Brevid honom stod en kille med ett kastspö och försökte fånga vad som fånga kundes ur det mörka vattnet. Carpe Diem, kunde man sagt till honom för någon fisk tror jag inte befann sig i under den blanka ytan.
I vilket fall; just i det ögonblicket när jag vände huvudet mot ljudet och fick se denna stillsamma, rofyllda bild, kände jag att "fanimig vad jag vill vara där, med dom"!
Det såg så bra ut. Regnet duggade ner lite smått, inte tillräckligt mycket för att man skulle bli blöt men samtidigt tillräckligt mycket för att det skulle kännas.
Typisk höstdag. Inte typisk första september, men typisk höstdag.
Vi gick vidare.

Jag gick nedför en liten kulle och hamnade vid nåt bergväggsliknande. Som en gömma, för man anade liksom inte att stället fanns där.. det syntes inte.
Där låg i vilket fall en full utstyrsel;
jeans, tröja, strumpor samt två stora svarta sopsäckar.
Scary stuff.
Jag petade med foten på kläderna för att upptäcka eventuella blodfläckar (tanken att någon gjort sig av med bevismaterial för mord eller liknande slog mig) men hittade inga.
Däremot hittade jag något annat.
BAJSKORV UNDER MIN SKO!!
Haha, jag lovar att det var en människa som lagt den där!
Först tänkte jag att "jag borde nog skrika nu för detta var rätt äckligt", sen kom jag på att jag inte är en sån där tjej som skriker för att saker är äckliga (förrutom spindlar och Steve när han hoppar fram från ingenstans - typ baksidan av stora, bruna kartonger).
Så istället skakade jag lite på foten för att få loss den gamla smältna födan som legat i en annan människas mage samt brutits ned och färdats genom dens tarmar för att sist men inte minst tryckas ut genom anus och sedan placeras i skogen vid Sognsvann och nyligen suga sig fast på min fotsula.
Det gick inte.
Då vred jag benet i någon ovanlig vinkel och skrapade sedan bajsfoten mot en pinne.
KATSCHING och jag var fri.
Tosigt värre, och det bästa var att det inte var ett spår av avföring på min sko!
Det luktade inte heller men för säkerhetsskull torkade jag av mot mossa.

Det blev ingen svamp för mig och Malin. Vi lämnade en hemlighet bland granarna och gick tillbaka mot huvudslingan.
Malin tog vänster för att åka t-banan hem igen och jag gick höger för ett ensamt varv runt sjön.
Med radio i mobilen var det ganska skönt faktiskt.
Såpass skönt att när sjön tog slut så fortsatte jag min promenix mot Majorstuen.
Utan en aning om vilka vägar jag skulle följa vandrade och vandrade jag.
Ibland stoppade jag någon och frågade om vägledning och sedan travade jag vidare.
Ett par gånger trodde jag att jag lyckats att gå vilse som vanligt, men nej, faktiskt inte.
Någon timma och ett antal minuter senare kunde jag ta steget in i den matdoftande lägenheten på Neuberggata 9 a.
Annie och Sofie hade tillagat en uuuunderbar tacolasagne som vi satt och käkade upp (hela!) till Van Helsing.
Gott gott gott!

Nu sitter jag här själv i lägenheten. För första gången på hur länge som helst har jag en kväll för mig själv.
Jag ska spela gitarr tror jag, men jag vet inte riktigt.
Hey there Delilah spelas om och om igen hela tiden.

Jag fattar inte var det är med mig.. Jag känner mig inte lycklig!
Jag vill så gärna vara det men vad är det som krävs egentligen?
Min sol är borta, den som knappt kom.
Detta har verkligen inte varit min sommar.. Jag har bara gjort konstiga saker som egentligen inte är likt mig alls.
Det var kul då men nu känns det bara onödigt, nästan som om det inte hänt alls faktiskt.
Skit samma.


Satan vad jag är trött på brunt papper och tejp för tillfället.
Jag saknar mina svenska vänner och det som var hemma.
Linda, det är nu du, jag och Annie skulle delat upp din jävla tyska dricka på tre, dragit ut på krogen i Karlskrona och ägt världen.


Ida vad du är liten. Bara 21 och ändå så stor i orden.
Passa dig för vad du säger för det finns så många som är så mycket smartare och vettigare än du.
Ibland ska man bara lyssna och iaktta. För i det stora hela är man ingenting.
Det finns så mycket människor överallt så varför ska man känna sig speciell?
Vad man än gör finns det alltid någon som är bättre. Visserligen går inte livet ut på att vara bäst på saker, men då är frågan vad det går ut på?
Inte på kärlek i alla fall för det tror jag inte på det minsta.
Jag är så FUCKING TRÖTT på att, så fort man stöter på någon man inte träffat på länge, alltid få frågan "så.. hur går det med kärleken då?"
Varför är det så intressant? Varför spelar det så stor roll?
Är man bara halv om man inte har någon av det andra könet vid sidan av?
Jävla fjanterier.
Jag tänker aldrig mer ödsla tid och känslor på att försöka få någon att vilja ha mig.
För det första betvivlar jag stort att någon någonsin kommer palla med mig någon längre tid.
Och för det andra så är det sån jäkla waste of time att leva på känslor som så småningom kommer krossas brutalt för att man under månader och år efteråt ska grubbla, gråta och må dåligt över att man aldrig kan lyckas.

2 månader är mitt rekord i "lycklig kärlek" (kalla skiten vad ni vill) och det kommer det fortsätta vara.
För Idas fot går aldrig över den såkallade Kärlekströskeln igen, det kan jag lova er.
Det kan jämföras med bulimi;
lockande, man blir ju smal, men jag skulle aldrig utsätta min kropp och själ för skiten.

YAH! Detta är min lördag;
ensamhet, depressionstankar och mörker utanför fönstret.
Nu ska min gitarr ner från väggen och sen ska jag hyra film och käka choklad.
Hoppas ni njuter av helgen för det gör jag.