And I will walk on water
You will catch me if I fall


Jotack det hade varit något det va.
Falla OCH bli fångad - i samma mening.
Det hör väl inte till vanligheterna precis men vem vet..
Maybe someday.

"Don't look back in anger" säger Oasis och jag lyssnar på dem väldigt mycket just nu.
Klart man inte borde se tillbaka på händelser och människor med "onda ögat", men det finns faktiskt undantag.
Det är så lätt att komma ihåg alla bra och fina saker.
Jag gör det.
Inte för att jag inte minns den där hemska klumpen i magen;
klumpen som aldrig visste vad som skulle, eller inte skulle, hända.
Klumpen som aldrig kunde förutsäga någonting.
Förutsäga dig.
Det kan nog inte ens du själv men det vet du självklart inte om.

Jag har nog aldrig fått två så olika uppfattningar av en och samma person. Så olika så att det inte går att bestämma vilken uppfattning som skildrar personen bäst.
Skildrar Dig.
Vem är du?

Jag vet inte om du är den där underbara och goa människan som bara vill alla väl..
Eller om du är den opålitliga och fega personen som ljuger mig rätt upp i ansiktet.

Strunt i vilket, allt det där är gammalt och glömt (läs arkiverat).
Men bara det att så fort som jag tänker "fan vad skönt, han är borta nu. Har inte tänk på honom på hur länge som helst" så hör Du av dig till mig.
Skriver.
Ringer.
Påminner.
Gräver.
Skär och försöker öppna gamla jävla sår

I'm so used to living under the surface

Du vill inte snacka egentligen och jag överlever så bra utan.
Det är inte precis så att vi är vänner eller något sådant.
Det var bra då och vi hade det jäkligt kul.
Jag önskar att det kunde finnas igen men det kommer aldrig ske, allt är sönderarbetat och förstört och det finns inte en chans i världen att jag skulle kunna vara "som vanligt" mot dig nu.

Du kommer aldrig någonsin kunna hantera mig och inte heller jag dig, så snälla, låt allt vi var ligga orört.

Det är ändå bara minnen