Come break me down

Jag är så satans jävla arg just nu så jag faktiskt sitter och skakar.

Jag vill aldrig bli rörd igen.
Berörd igen.
Eller känna något överhuvudtaget.
Aldrig mer ska jag lita på någon av motsatt kön och ännu mindre tänker jag låta mig falla.
NI FÖRSTÖR MIG, FATTAR NI DET
Inuti mig just nu finns bara bitterhet och kyla och det kommer jag hålla fast vid.

Upprörd Ida, varför då?
Jotack, ikväll har jag blivit påmind om både det ena och det andra av en person som aldrig slutar att överraska..



- I ett antal månader från och med snart ett år sedan och framåt var jag tillsammans med en kille här i Norge.
"I don't do boyfriends" men det kändes verkligen speciellt.
Han kändes speciell.
En connection jag inte trodde fanns och veckor som bara rann iväg.
Det var höst och jag mådde bra, en inte alltför vanlig situation denna tiden på året.

Anledningar, händelser och situationer gjorde så att vi aldrig sa Hej Då på riktigt innan han flyttade hem till Sverige - något han var tvungen att göra på grund av både det enda och det andra.
Jag vet i helvete inte hur länge jag varit ledsen över denna människa, eller varför, eftersom jag om och om och OM IGEN blir överbevisad om att han är en simpel, jävla idiot som inte bryr sig ett smack om vad han säger till folk, eller vad det han gör mot andra kan ge för konsekvenser.
Han är bara rädd för en sak;
- konflikter och diskussioner han inte har en chans att vinna.
Osynligt står det inpräntat i hans panna att man alltid bör göra det som är lättast för en själv istället för att tänka på hur andra känner eller reagerar.

Den enda anledningen till att jag gått med på att ses när han och hans kompisar kommer hit om ett par veckor är att så fort som han inte påminner mig om hur han egentligen är så minns jag bara en sak.
- Första gången vi sågs.
Mitt hjärta kommer alltid dunka lite extra för den dagen/kvällen.
Den personen.
Allt stämde som det egentligen inte kan göra.
Jag gick med på att ses nu för att ta reda på om vi verkligen var sådär på riktigt eller om det bara var tillfälligt.
Bara var då.

Men efter att ha snackat med Dig ikväll så vill jag A L D R I G träffa Dig mer.
Helt seriöst.
Inte ens när jag bearbetat, stängt av och tappat alla känslor du tidigare etsat fast i mig kan du låta bli att säga saker som bränner!
Och det värsta är att du tror att du känner mig. Vet vem jag är.
- Så fan heller och det kommer du aldrig få privilegiet att göra!

(Nej förresten, det ABSOLUT värsta är att du tror att JAG vill ha DIG och att DU kan få MIG om du vill, när du vill, hur du vill!
Det bevisar i alla fall att din intelligens är på fall)



Det enda som finns kvar att säga är egentligen:
"Dra åt helvete och tack för alla förstörda minnen, ASSHOLE"


Men det går inte för..
Du finns inte längre på min msn.

Faktiskt, så finns du inte någonstans



Frigiven.