Det var så länge sedan jag skrev blogg.
Eller, jag har ju skrivit om händelser och lagt in bilder, men om jag ska vara ärlig så är det inte direkt sådana saker jag förknippar med min blogg.
Jag har tänkt väldigt mycket på senaste (ovanligt, duuh).
Och jag har skrivit upp tankar.. som jag sedan försökt glömma.
Ibland orkar man helt inte tänka på saker.
Däremot är det svårt att låta bli många gånger..
Jag har tagit en omedveten, dålig sida hos mig själv på bar gärning;
- Att så länge jag inte är förbannad är jag inte en fighter!
Jag kämpar inte för att komma dit jag vill om jag inte redan ligger i underläge.
Är chanslös.
Och då är det för sent. Jag har alltid funkat så.
Hur idiotiskt är det inte att sätta sig i situationer där man förlorar när man är en dålig förlorare?
Jag förolämpar mitt ego genom att hela tiden trycka ner mig själv och aldrig ge mig själv chansen.
Jag ser mig aldrig som bra på någonting. Jag "har bara tur".
Ibland, när det går bra för mig i fotbollen tycker jag mig själv vara skitbra.
Allt kan gå min väg och jag känner att "nej nu jävlar är jag där jag ska vara!"
Tills nästa match kommer och det kanske går lite sämre.. då tänker jag ner mig själv och intalar mig att jag bara haft flyt innan och att det är turen som avgör om jag ska spela bra eller inte.
HALLÅ IDA, du har det i dej för helvete!
Vem har nyckeln till mitt självförtroende?
Jag behöver den!
Jag vill ha kontroll över den!
Över mig
Ett eget land
Ett hörn av svarta väggar dit hon vandrar ibland
när hon kommer till att tänka drömmer hon ett eget land
Fullt av klippor att bestiga kan hon klättra bort sin sorg
klättra ända upp till toppen, bli prinsessan i sin borg
Så beslutsam i sin stolthet kan hon snacka stort och kallt
men i landet där hon styr där är hon svagast utav allt
Hennes alla hårda sidor smälter samman uti tö
om hon inte släpper tårar kommer alla blommor dö
Det har torkat ganska länge, hennes ögon är som krut
massa känslor slåss om vem som ska bli först att regna ut
Alla blickar som försöker söka hennes får ett nej
Hon behöver men vill ändå inte öppna sig för dej
Du säger nånting och hon skrattar, utåt vill hon vara glad
men det håller inte länge, vintern vänder alla blad
Dagar klär sig som rutiner, kväver livet som en rem
nåt hon borde ignorera, men hon klär sig efter dem
Sur och trist i andras ögon, olöst gåta står på ben
Var finns trasan som kan torka hennes gråa vardag ren?
Alla tankar är som virvlar i en egenskapad älv
Finns det nån som hindrar vattnet när hon drunkar i sig själv?
Frigiven.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar