Jag har ångest

Varför?
- Därför att jag har så jävla ont i min fot så det tog dubbelt så lång tid för mig att gå hem från jobbet än vanligt.
Lite lagom freak man känner sig när man haltar sig fram genom Majorstuen med svullen, dunkande högerfot och kramp i tillhörande vad.
Jag kan inte gå till jobbet i morgon utan ska till nån idrottsläkare och lägga ut ännu en miljon kronor på att försöka bli en normal människa med normal gångstil igen.

Borde kännas bra att jag ska till någon som förmodligen kan hjälpa mej med skiten, men det gör inte det.
Däremot känns det som att min chef hatar mej, föraktar mig samt tycker jag är en stor mes som ljuger för att få ligga hemma i soffan och lata mig - vilket INTE är läget.
Jag hatar att vara hemma hela dagar. Sitta stilla utan att ha något att göra.
Mina ben spritter!
Ett ganska bra bevis på att det stämmer är min högra fot..
Hade jag suttit still de första dagarna hade den antagligen varit bättre nu.

Helvete med.

Jag hatar känslan i magen som säger att bossen inte ger mycket för det jag säger.
Mina ord.
Det får mig att känna mig så liten.. falsk.. meningslös.. även om jag vet att det inte är så.

Han godtar endast Ja eller Nej.
Blir han besviken över svaret man ger får man inte ens en chans att förklara bakgrunden, även om den finns där.
Stenhårt bemötande all the time.
Många gånger är hans "översittarbeteende" positivt, men lika ofta får det mig att känna att allt jag säger är lögn.

Det är det som är det konstiga också..
Att jag alltid brukar kunna stå upp för mig själv och säga vad jag tycker, inte låta mig tryckas ner.
Men denna människa är så övertygad om att det han säger är det enda rätta så jag näst intill tror det jag med och då börjar tvivla på mig själv och min kapacitet.
Därav skapas den osäkerhet som jag nuförtiden stakar mig fram med på jobbet.
Jävligt påfrestande är det och i många fall är denna osäkerhet grunden till felen jag gör (allt som oftast, som det känns just nu).

Frågan är bara vilket som ger mig mest?

- Att bli stenhård själv och inte ta att bli tilltalad och behandlad hur som helst
eller
- Att ta det, svälja mina ord och hålla käften

You never know..
Men såpass väl känner jag ändå mig själv att jag vet att det finns en gräns i mig själv som förr eller senare kommer nås.
Och då kniper jag inte längre - om utlösningsfrågan är mitt fel eller inte.

Jag är inte ofelbar, det vet jag mycket väl.
Men de orden jag fick i örat i eftermiddagens telefonsamtal.
Den behandligen.. det är fan inte rätt nånstans.


Jag önskar att jag bara fick spela fotboll


Frigiven.