31 maj 2008

Hittade detta inlägget, opublicerat.
Insåg att såna här saker ska läggas ut, om inte för allmänheten så för mig själv.
För när jag läste igenom det så kände jag att allt som står verkligen är sant.
Och sånt som är genomärligt och äkta, det ska man ta vara på.
Så, välkomna.. här är mitt avskedsbrev till Scanpoint som skrevs natten till sista dagen:


Sorliga gatan längs min väg i morgon.
Jag känner så dubbelt när det gället sista dagen på jobbet.
Jag kommer, för det första, lipa som en liten gris.
Men för det andra så vet jag att allt bara är så bra där just nu för att jag faktiskt ska sluta.
Man uppskattar ju alltid det man inte har eller ser.
That's just human being.


Det var lite vemodigt att plocka ihop alla CD-skivorna från lagerhyllan och lägga ner i en stor kartong.
Fram tills att jag skulle bära skiten med mig hem vill säga.
Jag upptäckte att lådan vägde bly och önskade plötsligt att jag tagit hem allt för längesen.
Lagom sur jag var när jag lyckats ta mig in i lägenheten med handväska, en stor jävla låda samt en massa kassar med gamla matburkar och grejer i armarna.
Mjölksyran sved som synden och jag svarade inte på tilltal utan utstötte endast morrningar under cirka 5 minuters tid.
Mysig tjej.


I vilket fall är Ida snart bortstädad från Korsbakken på Scanpoint.
Bortstädad efter att ha dammat omkring där i nästan exakt 1 ½ år.
Inte illa (eller är det kanske det det är?!)
Jag kommer sakna allt och alla så mycket!
Känns lite fjantigt att gagga om det hela tiden men jag känner verkligen hur mycket alla där betyder för mig, var och en på sitt sätt.


Skratt och gråt.
Skrik, gräl och hårda ord.
Kärlek och ömhet.
Vänskap och omtanke.
Tystnad och blyghet.
Grova käftar och vulgära skämt.
Allt som livet ska vara har uppträtt i en och samma byggnad.
Det är ju ett eget liv där inne for christ sake!


Men i likhet med Bigbrother så kommer det alltid en tid då det är dags att lämna huset, av en eller annan anledning.
Förhoppnings går man därifrån med en bunt fina minnen och bevarade kollegor i bakfickan.
Och jag hoppas inte ni tror att ni kommer bli kvitt mig bara för att vi inte jobbar ihop längre?
Det är bara att släppa den tanken i så fall..




Jag är en sån där självisk människa som ska göra allting personligt.
Regnar det ute, då är det för att vädret ska jävlas med mig.
Hänger det en pissdyr klänning i nån butik nånstans och det bara finns min storlek kvar.
Då kallar jag det ödet, vilket betyder att jag MÅSTE köpa den annars får jag otur.
Finns det en Billys pizza kvar i frysen på jobbet när jag öppnar den då är det ment to be.
Då är den Idas!


Helt enkelt kan vi väl säga så att om någonting som jag tycker verkar bra och fattar tycke för passerar min väg, då vill jag att det ska bli mitt.
Och när ett helt gäng så underbart härliga människor som ni plötsligt entrar mitt liv och befinner er där i något som känns som en hel livstid.
Då är vemod ett ganska svagt ord när jag ska beskriva känslan av att veta att jag inte varje dag kommer få höra Steve "smyga" upp bakom mig och halvt om halvt skrika PIKABUUUUUHHH".


Att varje dag inte få svara i Korsbakkens telefon fem gånger på raken och få ett klick i örat varenda gång jag tar upp luren för att sedan den sjätte gången gallskrika "KLAAAUUUUS DITT JÄVLA RÖVHÅL SLUTA RINGA FÖR HELVETE!!!!!!!!!!!!!!"
Vems hängsceps ska jag nu dänga knytnävarna i?


Att inte få känna den ärliga entusiasmen som framkallas varje förmiddag då antingen Jimmy eller jag tar upp frågan "Vad ska du käka till lunch idag?"
Eller att aldrig få flina lite för mig själv för att sedan, som en liten mamma, iakta det som "KOLLA HÄR DA!" gäller.
Ingen kommer kalla mig "Ida in the Hood" for christ sake!


Att aldrig veta om Thomas och jag kommer skoja eller bråka med varandra efter första hejet på morgonen.
Jag måste erkänna att det finns ingen njutning så kraftfull som den som framkallas efter att ha lagt av en kommentar som fått Thomas att sura ihop hela ansiktet till en liten russinprick!
Å andra sidan har hans goda humör och hollywoodleende den effekten att påverka människor att vilja vara glada och vara i närheten av honom när han själv är det.


Jag kommer sakna Alex och Carinas hönskackel ute i receptionen.
Bara det gör ju att man önskar att dagen bestod av endast Bil Oslo-ordrer!


Jag kommer sakna att gå genom lagret och höra Otto sjunga KlemFM-låtar för sig själv där han tror ingen hör honom.
Jag kommer sakna att bli kallad "Tack, du er en blomst" varje gång jag gör något snällt (vilket i och för sig får mig att känna mig som en liten hund).
Och det grämer mig att det enda jag varit bättre än Otto på är Kasta Gris med liten julgranskula.
Det känns inte riktigt som en merit.


Herregud.. jag kommer till och med sakna bonkahuvetiväggenmusiken inne på Homecare.
Jag kommer sakna att fläta Steves hår på fyllan.
Jag kommer saknar rutiner som att se Micke vandra fram och tillbaka mellan köket och Homecare cirka 45 gånger per dag med (minst) en kaffekopp i näven.
Jag kommer sakna att jobba med alla grovkäftade äckliga chafförer som frågar om man är sliten för att man fått ligga så mycket i helgen.
Jag kommer sakna att plasta pallar och jag kommer sakna att packa merkurkranar i perfekt slickat brunpapp!
Jag kommer sakna att diskutera idiotsaker med William, så som om smörgåsar är riktig lunchmat eller inte. Eller om det verkligen ska vara makaroner i fiskgratäng (NEJ det ska det inte).
Jag kommer sakna att ta av mig verneskorna nere i omklädningsrummet varje dag och vara tvungen att kolla mig extra noga i spegeln för kontrollera att det verkligen är en tjej som stinker så mycket.


Otto och Thomas!
Nu tror ni säkert att jag kommer skriva att jag till och med kommer sakna erat golfsnack 24/7..
Sorry men, det kommer inte hända.


Jag tror det jag försöker få fram är att ni är såna stjärnor allihopa.
Ett litet ord från er kan betyda stort för andra, don't forget that.
Ni är speciella hela bunten.


Tack för att ni lyckades uthärda 17 månader.
Jag kommer sakna er som synden.

Kramar Ida





Jag trivs med min vardag men saknar mitt förflutna.



Frigiven.