En tung höst

Ja, det kommer det bli.
Hittills ser det inte alltför positivt ut faktiskt.

Jag har varit hemma i Gullabo denna veckan vilket betydde att jag tog farväl av Annie på hemmaplan.
Hon flyttade från Oslo och lägenheten på riktigt i söndags.
Jag åkte med henne och hennes pappa hem till Gullabo för att sedan stanna där tills torsdagen.
Igår.
Kramarna var hårda och ögonen var röda när vi stod där och höll om varandra för sista gången, bakom farmor och farfars bil (min skjuts till tåget i Emmaboda).
Ändå verkade det inte på riktigt förräns bilen rullade ut från utfarten och jag lämnade allt bakom mig.
Allt klarnade på samma gång och tårarna slutade inte rinna förrän vi var framme i Emmaboda och jag skulle springa in på apoteket.

Det är så svårt att förstå att de fem åren Annie och jag har bott ihop har gått så väldigt fort och samtidigt så sakta.
Så många saker vi hunnit med tillsammans.
Under de 16 år vi varit vänner så kan jag inte minnas ett enda tillfälle då vi varit ifrån varandra i mer än tre veckor.
Självklart tröttnar man och blir irriterad ibland, det är ju bara naturligt.
Men tre veckor! En jävla skillnad på det och ett år!
Jag hatar USA..

Pappa och jag satt och kollade på dokumentären Sicko, av Michael Moore häromkvällen.
Det handlade om försäkringar och grejer. Människor som blev lurade och nekade av sina egna försäkringsbolag.
Efter den filmen övervägde jag starkt att köpa handbojor och sätt fast ena änden i mig och andra i Annie.
Men självklart hade jänteungen en lösning på det också;
hon skulle ha svensk reseförsäkring som täckte allt.
Skit också.
Fast det är väl positivt också antar jag.. även om hon fortfarande åker så åker hon tryggt.

Det är helt sjukt!
Det jag kände när jag satt och hulkade i baksätet i bilen till Emmaboda!
Sugarcane med Missy Higgins gick på repeat samtidigt som jag blötte ner allt i min närhet med saltvatten och snor och det enda jag kunde tänka var "Allt är sluta, allt är slut, allt är verkligen slut!".
Fuck all olycklig kärlek!
Fuck alla idiotkillar som sårar!
Fuck alla som sviker!

Sånt går över, människor försvinner, sår läker.
Men när den som hjälper en komma över, den som stöttar och alltid finns där, den som hjälper en läka såren.
När den försvinner;
Då finns det bara tomhet kvar.

Det finns så många människor som aldrig fått uppleva det vi har ihop, och jag låter besatt när jag säger det men det är verkligen så obeskrivligt djupt och varmt.
Världens starkaste kärlek utan attraktion.
Att faktiskt aldrig vara ensam.

Jag är så glad att jag har två kvar här;
Alex och Sofie.
Men det kommer ändå aldrig bli detsamma utan min Annie.

Det du hjälper andra igenom, det du får andra att klara av; det klarar du också själv.
Glöm inte det.


Frigiven.