Det sista finbesöket

Två av de vackraste människorna i världen har delat sina liv med oss denna veckan.
Alexandra Lagerhjelm och Annie Svensson har offrat tid och pengar för att Sofie och jag inklusive de två skulle få en sista berusande kick av varandra här i Oslo innan de återigen återgår till sina nya planer och nya liv.

Jag minns inte senast jag kände pirret i magen som avger trivsel så mycket som jag gjort denna helgen.
Utanför Daqota på Grünerlökka i fredags stod Alex och jag och filosoferade.
Vi hade fortfarande rester av skratttårar i ögonen och kunde inte sluta le mot varandra.
En omgång viskleken inne på den lilla baren (som för sin del spelade GRYMT bra musik!) hade fått oss skratta mer än vi gjort på flera veckor.

"En hund kissade i cykelpumpen så att det inte gick att få någon luft i däcken"
- Och att det var orginalmeningen säger väl ganska mycket om hysterin som infann sig där just då..

Alex och jag kom in på vänskap.
På hur vi alltid bruka säga att vi har svårt att få nya, nära vänner samtidigt som vi grubblar över hur detta går ihop med hur sociala vi faktiskt är.
En blick in genom fönstret på Elin, Sofie och Annie framkallade ett svar som vi antog som tillräckligt.
Klart som fan att vi har minst lika lätt för att hitta nya vänner som någon annan!
Men efter de stunder som vi upplever med varandra och känslorna och skratten de framkallar så är det helt värdelöst att ens försöka jämför det med något annat.
Att what so come alltid finnas där och ställa upp för varandra.
Att bråka, skrika och tiga och nästan, just då, hata varandra för att minuten efter inse varför den ena personen beter sig som den gör och förlåta och trösta.
Att ge allt och alltid få något tillbaka.
Den vänskapen är någonting som långt ifrån alla får äran att uppleva.
Och att jag fått erfara den och förhoppningsvis kommer att göra en lång tid framöver - det är jag evigt tacksam för.

Denna helgen har varit galet kul och allmänt galen!
Mr Oslo och Herr Brandman.
Källargubben Ida och Gullabo/Skellefteå Dixie Chicks på Tempest både fredag och lördag tog kål på oss totalt.
Därför har vi bestämt oss för att göra måndagskvällen till en lagom vilodag och faktiskt gå ut en sväng och ägna Nationaltheatrets småställen kärleken vi försummat dem i helgen.
Vi är ju för omtänksamma.


Jag är äckligt känslosam just nu och jag ber om ursäkt för mitt dravell och mina emotionella inlägg (de få som dyker upp nu för tiden).
Min glödlampa har inte blivit utbytt på väldigt länge trots att den behövts bytas ut i snart ett halvår.
Julhelgen välkomnas varmt.

Jag önskar nån ville krama mig och mena det.
Länge.
Men jag har vett nog att veta att så länge jag inte älskar mig själv så kommer ingen annan göra det heller.


Frigiven.