Sliriga tankar

Jag har funderat lite på det där med att de flesta vuxna hatar snö.

Så gott som alla ungar håller på att göra i byxan av glädje när första flingorna faller vart år, medan de äldre generationerna börjar grina och går och gömmer sig under första bästa soffa.

Varför är det såhär egentligen?

När började vi hata snön?

Idag fick jag svaret på mina grubblingar.

På mitt jobb i hemtjänsten har vi fem bilar. 

Fyra av dem har dubbdäck, den resterande bilen har vanliga vinterdäck (Fråga mig inte hur de kännetecknas för det vet jag inte. Djupare spår kanske..).

Jag var medveten om detta faktum, dock inte vilken av bilarna det gällde.

OJ ojoj om jag fick veta det snart!

Runt 19.30 skulle jag ta mig upp för den där långa, superbranta backen från en tants hus på Holmenkollen.

Det brukar vanligtvis gå väldigt bra med tanke på att den familjen är vrålrik och har värmerör under infartsvägen.

Kul för mig att dessa var sönder.

Och ännu roligare att ingen berättat det för mig trots att det varit tre besök hos denna damen tidigare idag.

Not.

Så, tantens son och jag satt i min lilla silvriga bil, vars motor har typ 1 ½ hästkrafter i shetlandsponnyform, och försökte ivrigt om och om igen att ta oss upp för backen.

Det hela slutade med fyra våta fötter och två skottspadar.

Så, ungefär en halvtimma försenad kunde jag jobba mig vidare genom snön till nästa tant.

Utan några problem där fortsatte jag på min lilla runda.

Uhoh, varning för stooooor, låååång backe och jag tänker INTE göra samma "misstag" (jo "misstag", det var ju faktiskt inte mitt fel) igen.

Jag valde en snöblöt vinterpromenad och ännu 10 minuters försening framför åka-baklänges-nerför-vrålbrant-backe-och-dö-senariet jag istället kunnat föredra.¨

30 minuter senare:

Lite småstressad körde jag mot nästa mål.

En trevägskorsning uppenbarade sig framför mig och jag hade en "lämna företräde-skylt" i sikte.

Jag skulle rakt fram och ingen bil kom från höger.

Däremot kom det två stycken från vägen till vänster om mig och jag stannade.

- Trodde jag.

Men det trodde varken det dåliga underlaget eller "vinterdäcken" på min lilla PonyVagen.

Visst, ett tappert försök till en inbromsning gjorde väl plåtburken men det var inte mycket mer än så.

Mina ögon såg ungefär ut som panikslagna, stekta ägg när bilen på vänster sida kom närmre och närmre medan jag lämnade "lämna företräde-skylten" bakom mig.

Mina schysta reflexer räddade mig då de tvingade högerfoten från bromsen till gasen och samtidigt fick mina skyltdockestela händer att gira fort som fan till höger.

Situationen var över på några sekunder och efteråt skrek jag rätt ut.

Inget "uuuh-jag-är-tjej-och-höll-just-på-att-dö-i-en-bilolycka-och-är-så-rädd-och-tänk-om-jag-bröt-en-nagel-när-jag-fick-tokvrida-ratten-buhu-buhu-skriiiiii".

Nä fan det jag kan lova er att det inte var.

Det var mera som ett "JÄVLA-FUCKING-SATANS-KUK-VÄDER-JAG-HATAR-SNÖ-OCH-JAG-HATAR-ATT-NÄSTAN-DÖ-AV-SKITEN-OCH-MÅ-DJÄVULEN-BRÄNNA-ALLA-NORSKA-DÄCKTILLVERKARE-SOM-INTE-ANVÄNDER-SIG-AV-DUBBAR-VRÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅL"!!!!!!!!!!!!

Arg?

- Eh.. ja.

Så, när övergick vi egentligen, från motsatsen, till att hata snö?

- När vi skaffade oss jobb och började jobba i skiten!

 

Ja, jag vet att det är någonting speciellt med den första snön, men när den legat i mer än tre dagar så är det faktiskt inte kul längre (förrutom på julafton, då SKA den ligga där).

Visst finns det säkert vuxna människor som får det där fåniga flinet i fejjan så fort de får en vit flinga i ögat och inte kan se på en halvtimma.

Men de tillhör antagligen kategorin arbetslösa loosers.

Eller så har de inget körkort.

Pleieassistent Frigiven.