Det snurrar i mitt huvud och jag känner mig helt borta.

Ingen plats är hemma längre och jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Jag hatar att det kommer tillbaka.

Nu när jag näst intill glömt bort hur det är att hela tiden se sig själv med ögon som inte tillhör någon.

Ibland känner jag mig som barnet som ska sitta tyst medan de riktiga människorna pratar om riktiga saker.

Saker som barnet visserligen är med på men som det enligt förutsagd lag inte förstår.

Jag trodde att det var annorlunda, men jag antar att jag helt enkelt är en sån som borde vara tyst.

För inget hon säger passar in eller räknas i alla fall.

Jag började mjukna där ett tag.

Men nu riktigt känner jag hur skalet hårdare och hårdare sluter sig om mig.

Jag vet inte riktigt varför eller vad det skyddar mig mot.

Antagligen mig själv och mina svaga sidor.

Kanske är det inte till för att blockera utifrån utan för att hålla saker inne.

Förmodligen en blandning.

Jag önskar att jag inte var så lättpåverkad.

Att jag inte lät saker gå så hårt in på mig som de gör.

Jag kan fantisera om  att det plötsligt ska stå en främmande människa framför mig som kollar mig i ögonen och säger något som:

"Jag förstår dig. Jag vet hur du funkar och du kan slappna av nu, du behöver inte förklara."

Sånt händer inte.

Så, jag fortsätter att stänga inne, bryta ner mig själv och ihop och kanske då och då försöka förklara.

Och innerst inne ska jag fortfarande gå och vänta.

Vänta på den där varma vinden som tinar min egen kyla och letar fram det leendet som brukade vara endel av mig.

Frigiven.