Det var inte så att jag vaknade med den, utan saknaden kom när jag drog upp persiennerna och fick solen i ögonen.
Den byggdes på ännu mer när jag upptäckte att Vålerenga fortfarande skickar mejl med träningstider till mig, trots att jag sagt att jag inte kommer fortsätta i klubben.
Det är inte just det laget jag tänker på, utan det är själva känslan som spelet och sporten ger mig.
Den har alltid varit en del av mig och det känns helt sjukt nu att jag avsagt mig det enda laget här jag har att vända mig till (visst finns det flera klubbar, men orka börja om på nytt).
Jag trodde inte att det var såpass illa, men GUD vad jag saknar att spela fotboll!
Och vid den här tiden på året förbereder sig klubbarna allt som mest för försäsongens träningläger.
Det är inte Vålerengalaget jag saknar.
Det är inte Nättrabys lagkänsla jag tänker på.
Däremot undrar jag om jag någonsin kommer få uppleva lagandan som vi i Gullabo/Norra-Tång hade under tonåren, då vi var som bäst.
Då vi vann allt.
Vi hade ju sjukt kul!
Alla kände alla och var polare med alla, träningarna var ju bara skratt och fight rätt igenom.
Sista året här i VIF gjorde jag allt för att undvika träningar, även om jag brukar tycka det är kul.
Jag gillar ju träning! Jag gillar att röra på mig! Jag gillar till och med de jävligaste övningarna som tar kål på en, just för att jag gillar att känna att min kropp ansträngt mig.
Jag antar att jag inte ska klaga alltför mycket, jag ligger ju ändå här, nyvaken, i sängen med träningsvärt uppdelad i kroppen från tredagars gymmmande.
Men i alla fall.. jag saknar den där gemenskapen, både från cuper, matcher och träningar.
Och det var ingen som tyckte man var konstig om man skrek och peppade lagkamrater under matchen, som de verkar tycka här, där de inte öppnar käften på planen.
Någon gång i framtiden, när vi e gamla kärringar (typ om tre år) så måste vi verkligen sätta samman gamla tjejlaget igen och spela korpen eller vad fan som helst.
Och funkar inte det pga att alla bor på spridda platsen så får vi helt enkelt ha en reunion och ställa upp i någon stor cup någonstans istället.
För jag tror inte jag är ensam när jag säger att jag vill uppleva det där igen:
- Att spela med det bästa laget i världen.
Saknar er brudar
Frigiven.
3 kommentarer:
Jag känner igen just den där saknaden :( Isch!
Fast jag har lärt mig att det inte fanns/finns tid för det i mitt liv längre. Tyvärr så måste man prioritera ibland och eftersom jag inte var så pass bra att jag kunde livnära mig på sporten så fick det bli fokus på annat.
usch va sorgligt det låter när du säger det.. vilket det iofs är =/ man kommer aldrig få uppleva tex gothiacupkänslan igen! de första lagen man var med i med alla barndomsvännerna och den goa stämningen var nåt speciellt. antagligen blir man för gammal å seriös för å va me om det i vuxen ålder. nu får man roa sig med typ gemenskapen framför bingolotto en söndagskväll istället. typ :P när jag får barn ska jag tvinga dem idrotta och leva genom dem! moaha
Jag saknar det också något oerhört, du är inte ensam =)....(äckelbild)
Skicka en kommentar