Sådär, nu ska vi se..

Jo!
Runt 19.00-snåret packade Sofie och jag våra små väskor/ryggsäckar, drog på vad vi trodde tillhörde kategorin "Hundsäkra kläder" och satte oss sedan på T-banan mot Brattlikollen.
När vi var framme, runt 20.00, hade Hundägare Jocke redan hunnit ringa och oroa sig två gånger + skickat två sms!
Han var orolig... och full... och nervös.. och full.. och KÅT!
(Bästa polarn- och Danmarksbåtsällskapet Lars hade nämligen tänk på Jockes bästa och tagit med lite viagra som han snällt gömt i en av Jockes öl.

Detta bidrog till 12 timmars givakt mitt ibland överflödet av damer i 50-årsåldern.

Och varenda en av dem ville ha den stiliga fuxfärgade ungtjuren!)

Jag var faktiskt lite smått nervös när vi stod utanför dörren till Jockes och Balis lägenhet.
Bali är nämligen inte nåt vidare förtjust i män pga tidigare erfarenheter och visar dem mer än gärna sin mörka sida när han tycker att de inte borde vara i närheten av honom.
Med tanke på att jag tillbringat ungefär 2/5 av mitt liv som kille, (utseendemässigt, vill säga) och fortfarande anser att många av dessa drag sitter i, bestämde mig för att låta Sofie vandra först in och släppa ut Bali från sin lilla viloplats i köket.

Men vad hade jag att oroa mig för egentligen?!
Över tröskeln från köket smög en liten blyg vovve fram, vagt viftande på svansen och med en gul gosenalle i munnen.
Efter ett par minuter var han sitt vanliga skuttiga, nafsande, busiga, glada jag.
Sofie och jag bestämde oss för att börja vår hundvaktahelg på ett lite avslappnat sätt genom att ta med Balihunden och köpa lite hamburgertallrik.
Det fanns en grill precis vid T-banan och vi tog sikte mot den.

Tidigare, när vi mottagit all information från Jocke och vi frågade om hundbajspåsar berättade han att det inte behövdes några.
Bali bajsade bara när han sprang lös på skogsrundan bakom huset.
Jo tjena..
Vi hann inte mer än att fästa ögonen på menyn med de olika onyttigheterna borta vid grillen förrän vi kände en frän och stinkade doft tränga sig in i våra bihålor.
Men det kunde ju inte vara Bali, eftersom han bara bajsar när han springer lös på skogsrundan bakom huset.
Eller?
Vi kikade lite försiktigt åt hållet doften kom ifrån och såg Bali sitta och gresa vid en träbänk placerad mitt i snön framför grillen.
NOOOOOOOOOH!
Sofie dog medan jag rusade fram, skrikandes "KOLLA OM NÅN SÅG, KOLLA OM NÅN SÅG!!" samtidigt som jag frenetiskt och aggressivt sparkade snö över den ljusbruna högen (ja, ljusbrun, för Bali var självklart dålig i magen uppå allt).
Jag vet inte hur han lyckades, men gubben i kebabgrillen lyckades missa hela senariet, till vår lättnad.
Vi fick våra påsar efter några minuter och skyndade då fort som fan att fly fältet.

En sak vi lärde oss som hundvaktare var att det blir inte så mycket hår överallt.
Nej, det bli väldigt VÄLDIGT MYCKET hår överallt!
Och tar man bort det med t ex en dammsugare är det tillbaka efter ungefär 5 minuter, eftersom den lilla vovven varken vill sluta fälla eller sitta stilla.
Någon som var kul var fientligheten mellan hunden och dammsugaren.
De gillade inte varandra speciellt mycket, utan dansade tillsammans i något som skulle kunnat vara en slags krigsdans.
Och aaallt finns bevarat på film.

På tal om film så är det inte något jag kan rekomendera som sysselsättning när vi passar en årsgammal energisk Bali som mer än gärna står mitt i ditt knä och skymmer så mycket som möjligt av TVn.
Speciellt när det är spännande scener på G.
Egentligen är allt du behöver tänka på att träna armarna ordentligt innan du tar dig an uppdraget.
För dragkamp, det är någonting som man kan roa åtminstone Bali med tills hans tänder rycks ut av överansträngning.
Den förut så söta, hela, nallen som Bali sällskapade med när vi anlände var efter ungefär en timma 3-delad.
När Jocke kom tillbaka dagen efter så fanns den inte längre.
Det enda som påminde oss om dess existens var en gul skinnbit och lite vit, ullig fyllning i soppåsen.

Nu kanske jag låter negativ här, men det är fel i så fall.
Det var så mysigt när vi skulle gå och lägga oss.
(Och inte bara för att Jocke gjort om sovrummet till en liten hotellsvit med täcka, kuddar och handdukar fint ihopvikta i en liten prydlig hög ovanpå överkastet på sängen).
Bali verkade faktiskt kunna bli trött, och när han var trött var han så gooosig och mysig så det fanns inte!
Bli kliar på yttersidan av bakbenet var en favvis och sen skulle lilla huvudet villa i knät och klappas på.
Då smälte jag som en glass i solen.

Med min förkylning i högsta hugg hostade jag mig igenom den natten.
Sofie var en riktigt gullig kompis när Bali ville ut och gå på toaletten runt 9-snåret på morgonen och hon tog på sig uppdraget.
Dagen flöt på i sin takt till det började kurra i kistorna och vi bestämde oss för att uppsöka Narvesenkiosken borta vid grillen.
Bajsincidenten till trots, Bali kunde omöjligt lägga en hög på samma ställe två dagar på raken.
Samt att Sofie propsade på att han gjort tvåan när hon tog ut honom på morgonen så han skulle säkerligen inte behöva en gång till.
Vi kände inte Bali..
Denna gången valde han att lägga den i kanten på gångstigen ungefär 50 meter bort från kiosken.
Kiosken som just denna hungersnödiga dag skulle stänga igen och läggas ner.
Allt de sålde var choklad och små MER-flaskor för 35 kr/st.
Sofie och jag blev panka och deprimerade men inte mätta.
Vi såg vår sista utgång från svältrummet och messade Jocke och frågade om vi fick låna hans bil en liten sväng för att försöka hitta nån liten, öppen och inte nerlagd matbutik.
Den bakfulla ängeln svarade Ja.
Vi såg ljuset mot lyckan skina i våra ögon när vi låste in Bali i köket, tog bilnycklarna och letade upp den lilla gröna, motordrivna isglassen på parkeringen.

Nu ska jag till jobbet.
Fortsättning följer...


Frigiven.