Det finns ett ord jag trott jag förstått innebörden av.

Ett ord jag vetat funnits men aldrig riktigt rört vid.

Vad fel jag hade och vad vilsen jag var.

Först nu när jag hört ordet på nära håll vet jag att jag är rädd för det.

Jag önskar inget hellre än att det försvinner och att jag aldrig någonsin behöver höra det igen.

Gud vad jag önskar det.

Om det inte går bra nu kommer jag aldrig tro på något igen.

Och det värsta är att något sånt här ska behöva komma upp för att allt jag känt under alla dessa år ska försvinna.

Det får mig att känna mig ännu värre.

Och det får mig att känna så mycket mer.

Så snart jag vågar ska jag säga att Jag älskar Dig, för det gör jag och har alltid gjort.

Men nu betyder det mer än någonsin.

Frigiven.