Jag trodde jag gått iväg och lämnat allt det där bakom mig.

Dig alltså.

Men tydligen var det bara min irritation över en skylande situation som dolde att allt som egentligen behövdes för att få mig att vakna tillbaka var din doft och dina armar.

Jag tänker på dig och jag vet inte vem av oss två jag avskyr mest för det.

Jävla helvete!

Jag mådde ju till och med bra just nu, precis som jag gjorde innan du kom och förstörde mig förra gången också.

Bara det att denna gången finns det redan ett sår och jag vet att du varken kommer försöka läka eller riva upp det.

Du öppnade bara upp det lite lagom mycket helt enkelt.

Tack.

Frigiven.