"Ödet är att bygga en bro till den man älskar"

Ibland rymmer man undan obekväma situationer eller känslor genom att tolka sammanträffanden som öden.

"Ödet ville inte det", "Hade det varit meningen så hade det hänt" osv.

Jag själv använder alltid de uttrycken, särskilt när jag blivit sårad.

Kanske mest för att trösta mig själv, för att det ska kännas lättare.

Många gånger hjälper det mig faktiskt och jag kan se ljusare på både situationen och framtiden.

Jag tror på det; Ödet, det gör jag.

Men jag tror också på att det går att påverka.

"Hur vet du att ditt öde inte är att skapa ditt egna öde?"

Se den:

En helt okej kul film som ger en nåt att tänka på - Perfekt för en torsdagskväll.

Jag blir så förvånad varje gång jag tänker mig framåt i livet och ser mitt lyckliga filmslut.

Egentligen borde det vara ganska omöjligt att ens se något ljus på kärleksfronten efter alla missar jag gjort - både på grund av mig själv och med hjälp av andra.

Och jag överdriver faktiskt inte när jag säger att jag råkat ut för ovanligt många taskiga killar (eller själviska och omogna, fega, kalla dem vad ni vill).

Jag är väl inte själv världens ängel, men jag kan åtminstone tänka mig in i andras situationer och behandla människor därefter, vilket faktiskt är en egenskap jag är glad att jag har.

Men det jag inte kan förstå är att jag alltid är beredd att just förstå och att förlåta. Dem som sårat mig.

Det gör att jag känner mig så svag på så många sätt.

Samtidigt är det något inom mig som alltid vill hoppas på det bästa.

Antingen så är det något jag bär med mig som kommer leda till något väldigt positivt någon gång framöver, eller så är det bara tragiskt och desperat.

Men jag känner mig inte desperat?

Klart jag känner mig tragiskt ibland, men vem skulle inte göra det efter miss efter miss efter miss..

Det är bara det att de där filmsluten, de finns i min värld och om man tror riktigt mycket på någonting så kanske det så småningom slår in.

Eller är det bara jag som känner så?

Är det bara jag som hör låtar i huvudet och vandrar omkring i musikvideor varje dag?

Är det bara i mina ögon som folk går i takt till musiken i min iPOD?

Är det bara jag som tolkar låttexter utifrån mitt egna liv och inte författarens?

Är det bara jag som efter att ha utbytt ett par meningar med en person direkt kännt pirret i magen och bara vetat?

Är det bara jag som stått i en klunga med främmande människor, lyft upp blicken och kollat in i ett par leende ögon som bekräftat att jag och dessa blå hör ihop?

Inte för att något av dessa ögonblick har gett mig evig kärlek, eller nåt sånt klyschigt trams.

Knappt mer än några månaders faktiskt.

Fina tider och fina minnen.

Röda ögon och många tårar.

Men tro fan om de inte är dessa korta stunder som gett mig förmågan att tro.

För med vetskapen om att ögonblicken då man möter -eller pratar med någon- för första gången och direkt vet att det är rätt.

Det är den vetskapen som gör det så mycket lättare att ta sig upp ur den där djupa, mörka, leriga gropen.

Den det känns som att man alltid återvänder till.

För, varje gång du faller ner i den (och tro mig, det blir många fall under en livstid) har du tiden emellan hunnit börja fylla igen den, vilket betyder att du inte faller lika djupt.

En vacker dag är den helt igengrävd och då sitter du där och är lyckligt.

Precis som du alltid vågat tro att du ska bli.

För så länge man vågar tro, så länge man kan se det framför sig, så länge det finns så tydligt i ens huvud och framför ens ögon så att man till och med kan skriva en bok eller göra en film om det.

Då finns det inom räckhåll, också i verkligheten.

Även för Dig.

Nej, jag känner inte.

Jag tänker, skriver och filosoferar.

Jag vill känna, mer än gärna.

Men känner som mest, det gör man när man vill det som minst.

Frigiven.