Fönstret framför mig är täckt av regndroppar och inuti mig rinner det okontrollerat.
Fan Annie förlåt mig, jag är så glad för din skull och du förtjänar det verkligen.
Allt bra förtjänar du.
Du också Sofie, för guds skull, såklart!
Jag står bara och stirrar min största skräck Ensamheten i vitögat.
Det har jag planerat länge att göra, jag vet att det är det man ska, men då var det mera tänkt som en smitning på egen hand från min sida.
Rymma ensam till Spanien, ta vara på mig själv och sedan återvända starkare och friskare till det som alltid varit.
Dumma dumma mig borde fatta att allt förändras, alla förändras efter sig själva och vi är inte på väg åt samma håll någon av oss.
Såklart vi inte är, vi är ju faktiskt i grund och botten olika, även om motsatsen kan tros ibland.
Jag har så många citat om huruvida och varför vi inte är flickvänsmaterial.
Små förklaringar och ursäkter vi filosoferat fram om nätterna.
Just nu känner jag att jag är den enda som fortfarande kan stå för detta och konstigt nog känns det inte bra, inte på egen hand.
För då har jag ju inte längre er, inte på det sättet.
Det är något som skiljer oss åt och det är ingenting som kan påverkas.
Inte nåt som ska påverkas heller för den delen, för det är faktiskt något bra.
Ni har fått nåt som alla innerst inne vill ha och strävar efter, trots att många av oss oftast lyckas dölja det ganska bra.
Jag önskar bara jag kunde dela det och utvecklas med er.
Så som vi alltid delat på saker och händelser.
Men jag är inte där.
Jag är någon annanstans, någonstans där jag fortfarande lever på hoppet och mina egna små övertygelser om att jag trivs med att ha det som jag har det.
Och det gör jag ibland.
Jag vet inte ens om jag vill ha någon pojkvän..
Nej det vill jag inte för det passar inte nu, men jag vill inte heller vara ensam.
Vill inte känna mig som hon som inte hör ihop med någon.
Hon som är så komplicerad och söndertrasad på insidan så att ingen faktiskt orkar lappa ihop henne.
Så fort en söm är lagad så upptäcks ännu en uppsprickt.
Äh vadå, det blir bra för mig också, på egen hand eller med någon annan.
Dom säger ju så i alla fall.
Bara det att jag alltid varit en sådan människa som strävar framåt och längtar bakåt.
Jag måste sova bort det dåliga i mig.
Jag är ledsen för mig och mina tankar, jag skäms för dem.
Jag älskar er och det sjuka är att det inte är er jag är avundsjuk på.
Utan på era pojkvänner; de som får massa tid med er.
Jag är för jävla sentimental.
Ni är det bästa jag har.
Frigiven.
3 kommentarer:
Du är det absolut bästa jag har och det kommer ingen kille någonsin kunna ändra på.
Det finns absolut inte en kille i hela världen som betyder eller kommer att betyda mer för mig än vad du gör! Inte ens i närheten!!!
För det är du och jag mot världen, så var det då, så är det NU!
Usch vad ni är äckligt bra, jag blir fan rädd.
Säkert därför ja e så nipprig, för om jag blir av med er kommer jag aldrig lyckas hitta nåt ens i närheten!
Skicka en kommentar