Det hjärta som brinner, det flammar och gnistrar och slår

Ikväll, när Annie, Hans och Ylva (Annies föräldrar), släppt av mig på andra sidan vägen från mitt hus var jag så glad att det bara fanns ett enda sätt att ta sig fram på:
- Hoppsan-studdsan-steg, över vägen och ÄNDA fram till ytterdörren.

Anledning?

- Jag har äntligen fått träna fotboll igen!!!!!!!!!
Helt seriöst; just nu är jag lycklig och mår så himla mycket bättre än på väldigt väldigt länge.
Kunde jag stanna tiden så skulle jag gjort det.


Imorgon ska Annie och jag ut och cykla en runda på typ 2 mil på förmiddagen, på onsdag är det träning igen, torsdag har vi inte hunnit planera än och på fredag är det eventuellt B-lagsmatch!

Haha, inser ni att dom frågade oss redan INNAN träningen om vi ville vara med och spela matcher nu när vi är hemma ett tag?!
Det är ju helt underbart, jag kan inte komma på något mer att begära, detta är för fan det ultimata!

Det skulle väl vara det där snygga fanskapet också då..
Men det hade ändå bara varit mest för kul i så fall, jag klarar mig alltid bäst utan.
Men vänta bara tills jag ser dej, då jävlar ska du bli charmad så du nästan trillar av!
HÄHÄÄ




Annie, jag, Sofie och Frida när vi lekte fotboll i Gullabo för 3-4 år sedan




Frigiven.