Stallets Värsta Häst

Det känns så konstigt.

Jag har oftast haft någon i mitt liv, eller nyligen lämnat/blivit av med någon som får mig att längta eller tänka tillbaka.

Framkallande av känslor.

Det finns ingening just nu som jag kan drömma om så det pirrar i min mage eller som får mig att blunda och önska det blivit annorlunda.

Ingenting som inte är långsökt långt tillbaka i tiden och endast minnen.

Jag saknar det, för jag känner mig så kall och hård.

Varje gång jag varit beredd att ge någon allt jag själv skulle vilja ha, när jag varit redo att gå fram och hålla om personen och har bestämt mig för att från och med den stunden ska jag ge tillbaka allt jag fått och så mycket mycket mer.

Då rasar allt.

Jag har kännt så mycket, jag vet att jag är en känslomänniska och jag vill dela med mig, men jag vågar inte och varenda gång jag kännt att jag skulle vågat har det plötsligt blivit tomt framför mig.

Ingen att sträcka fram händerna mot.

I denna stund känns det som så länge sedan och efter alla gånger jag fått hindra händerna halvvägs i luften känns det så bittert och kallt.

Jag hade en serietidning när jag var liten som hette "Min Häst".

Var en hästtjej, älskade hästar och djur mer än allt annat och läste det mesta jag kom åt som hade med dem att göra.

I just detta nr av tidningen var det en serie om en tjej som skulle börja på sin ridskola igen efter sommaruppehållet.

Hon var väldigt entusiastisk eftersom det gått så bra för henne under sommarens ridläger, så hon förväntade sig en bra och duktig häst som var allas favorit där i stallet.

Eleverna red samma häst en hel termin i taget på denna skolan, så de skulle komma hästen närmre under lektionerna och utvecklas mera på det sättet istället för att bytas runt.

Men istället för att få den fina, duktiga hästen, som tjejen förväntat sig blev hon istället tilldelad stallets mardröm;

en tjurig gammal smal märr som aldrig gjorde något ordentligt, ville ingenting och inte kom överrens med något.

Tjejen blev skitsur och ville nästan sluta rida efter ett par lektioner - hästen var omöjlig.

Till slut började hon nästintill gråta och fick ett utbrott över ridläraren där hon skrek att hon inte fattade varför just hon skulle bli tilldelad den värsta hästen av alla, nu när det gått så bra för henne och allt. Att det var orättvist, hon borde få nåt bättre!

Ridläraren sa bara "möt mig i ridhuset när kvällens lektioner är slut".

När tjejen kom dit lite senare red ridläraren runt på samma tjuriga, vägrande, fula häst tjejen ridit på de senaste veckorna... skillnaden var bara att hästen gick som en dröm.

På tyglen, inget fusk i hörnen eller några släpande hovar.

Vacker var hon och såg perfekt ut.

Tjejen var mållös och efteråt när ridläraren kom fram kunde tjejen inget annat än fråga hur det gått till.

"Detta är en smart häst.. hon är välbildad och vet exakt hur saker ska gå till. Men hon har varit här länge, hon är uttråkad, trött på alla som behandlar henne fel och hon går inte fint för vem som helst. Man måste vara duktig på att rida för att få fram det fina i henne, man måste jobba hårt och lägga ner sin själ i att connecta. Vem som helst kan få någon av de andra "bra" hästarna att gå på tygeln, men för att klara av den här damen måste man verkligen kunna rida. Och klarar man det, då får man så sjukt mycket tillbaka, då är hon som en dröm!

Det var därför jag gav henne till dig i år.. för jag trodde du skulle klara av det."

Tjejen tog orden till sig, gav sig fan på att bli envisast, inte ge upp utan lära sig att rida denna häst.

Till slut kom hon dit hon ville, hon klarade av det.

Jag vet inte varför jag tänker på denna historien titt som tätt, särskilt på senare tid.

Det kanske inte är så smart att likna sig vid en häst, särskilt inte en påhittad sådan, men jag gör det ändå.

Det är ju sån jag känner mig; 

Missförstådd, bitter, felanvänd och trött på människor som behandlat mig illa.

Känner att jag helt enkelt inte vill ge något tillbaka.

Kommer aldrig mer släppa någon nära om de inte är villiga att kämpa ordentligt för det.

Som den bittra lilla pållen..

Men men, som sagt var det en serie och serier är inte verkliga så ingen kommer antagligen orka ta sig igenom mina murar för att få se mina fina sidor, så fuck it och fuck'em all!

Tycker bara det är så synd på alla varma känslor jag alltid velat dela med mig av som aldrig kommer att få se dagsljus utan istället blir vända ut och in till glödande taggar som sticker hål på mina drömmar innan jag knappt hunnit tänka på dem.

Nu blev jag nästan sur.

Tror jag ska önska mig lite självkänslaböcker i julklapp.

Typ alla som finns i hela världen.

Så kanske jag till slut kan klara att komma över alla idioter som format om mig till den jag är och glömma dem istället för att fortfarande innerst inne i de mörka jävla suktande tomrum som finns i mig sakna dem och önska att allt blivit annorlunda.

Jävla värld och Oslo som tagit musten och livslustutstrålningen ur mig.

Jag pissar på gatorna här, de jävla krogarna och människorna inuti dem!

Frigiven.