Till Mig från Mig (på bestællning av Annie Svensson)

Det kænns som jag bidrar till och mæklar ihop min egna undergång.
Ibland behøver man en spark i arslet før att fatta att en av de personerna man måste bry sig om och vårda mest ær sig sjælv.
Jag vill så gærna att folk runt omkring mig ska vara glada, læra sig se sina positiva sidor och må bra att jag tar mig sjælv i andra hand.
Eller tredje, eller tionde.

Nær gjorde du något før dig sjælv senast, Ida?
Nær talade du om før dig sjælv senast att du kan vara stolt øver något du gjort.

Det ær som att jag inte kan vara glad sjælv om jag inte lyckas gøra andra mænniskor lyckliga.
Varfør?
Vart kommer det ifrån?

Jag lyssnar så mycket och anstrænger mig før att hjælpa mina vænner så mycket att deras problem blir mina och likaså deras kænslor.
Deras olycka blir min och jag kænner den verkligen, jag blir deppig sjælv!
Vad har jag att vara olycklig øver nu?
Mænniskorna som har behandlat mig som skit och bidragit till mina egna nedgångar ær ju borta ur mitt liv.
Jag har sparkat ut dem eller læmnat dem bakom mig.

Vad har jag att vara glad øver?
Jag har en familj som alltid stæller upp, som lyssnar på mig både nær jag sjælv ær ledsen och nær jag ger dem råd eller kommer med førslag.
Jag kanske inte ær den som det snackas om mest på jobbet, men jag bryr mig på riktigt och det ær det många av de ældre som mærkt och ær tacksamma før!
Jag ælskar djur och ska få æran att jobba på en ridskola i utlandet i två månader dær jag ska ha hand om både djur och mænniskor.
Jag har ett hem jag har råd att betala och jag bor med två av mina bæsta vænner.
Området jag bor i ær fullt av flera av mina andra vænner som mer æn gærna umgås med mig utan att klaga alltfør mycket.
Jag hade så mycket allergi nær jag var liten så jag knappt kunde vara ute på sommaren - nu plågar den knappt mig længre.
Jag har ett jobb som jag oftast trivs på och jag har nyss fått en løneførhøjning jag inte får prata høgt om men som min chef tycker jag førtjænar!
Mænniskor berættar saker i førtroende till mig før de litar på mig.
Jag ær ødmjuk, kan se misstag før vad de ær och sedan førlåta.

Jag har fått en envishet som kan ta mig vart som helst.
Jag kanske inte kan uttrycka mig muntligt och kan många gånger uppfattas som kænslokall, men jag har skrivit låtar som får många mænniskor att rysa.
Jag kommer kanske aldrig bli kænd eller ha mera pengar æn någon annan, men jag kommer alltid vara en stjærna och har alla førutsættningar till att bli lycklig.


Jag behøver skriva detta, før min egen skull.
Så tills jag skaffat mig ett dugligt kollegieblock får ni stå ut med min sjælvpepp och øvertalning om att jag faktiskt ær en bra person som duger.


Frigiven.