Det är så mycket jag vill skriva så jag vet inte ens vart jag ska börja.
Så slog det mig att allt som kan sägas redan är sagt.
Så varför känns det inte tillräckligt.
Varför är jag inte nöjd?
Jag måste ta en lång promenad nu.
Vår Osloresa imorgon håller på att skita sig, det finns ingenstans att sova, inga pensionat, hotell eller vandrarhem alls med lediga rum.
Men sabbas detta nu då drar jag iväg någon annanstans.
Måste bort måste bort måste bort.
Och jag vet att jag tänker och tvekar och tänker för mycket.
Men jag tänker inte släppa stoltheten och insikten.
Alla har rätt till att önska sig själv det bästa, även om de inte alltid får det.
Frigiven.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar