Skolkuratorn

har jag varit hos idag.
Jag lyckades verkligen hålla min hårda image och började grina efter 10-15 minuter.
Nice, jag som älskar att gråta inför andra människor. Not.
Förstår inte riktigt varför, jag har ju pratat om de saker jag berättade om utan att gråta förr.
Det kanske inte betydde så mycket de gångerna dock.
Jag försöker ofta skämta bort att jag blev retad när jag var liten.
Skäms.
Varför ska jag skämmas?
Skäms på ER som retade mig istället!

Jag har prestatonsångest och tror inte jag är bra nog om jag inte får bekräftelse.
Om jag tycker att jag är duktig på något och gör det jag tycker är duktig på bland folk och inte får nån cred eller om ingen säger något så tycker jag inte jag är duktig längre.
Såklart jag är! Varför fattar jag inte det?

På senaste har jag känt det som att om jag inte är glada Ida så finns jag inte.
Jag har känt mig ensam och oförstådd.
Men söta mig själv, hur ska någon kunna förstå om du kniper käft och drar dig undan?
Varför tror jag att jag hör hemma på bottnen när jag lika gärna kan klättra till toppen?!

Jag mår dåligt utan fotboll. Kuratorn sa:
- Satsa på fotbollen, du verkar behöva den och om den är en så stor del av dig och ditt liv så borde du ju hålla på med den!

Jag är inte tillräckligt bra - Hur vet du det?
Men sånt vet man ju.. eller, det märks ju liksom - Jaså?
Ja! Och så är jag för gammal också.. - Du är väl inte gammal!
Men, jag har ju inte tekniken! - De flesta som sysslar med proffisionell fotboll är inte dom som var mest tekniska under sin uppväxt utan snarare dom som hade starkast psyke och vågade tro på sig själva!
Men... jag har ju försökt! Jag spelade i divison 2 förr, när jag var 16-17 år, och jag var inte tillräckligt bra! Vi åkte ju tom ner i trean!! - Jaha, men det var ju då de. Hur vet du att det skulle bli så om du försökte igen?!
Nä det är i och för sig sant... - Just det.
Haha, fan då, man kanske skulle försöka satsa lite..


Frigiven.