Spilld mjölk

Så vart det över då. I guess?
Antar att det var jag som sabbade allt, som jag brukar göra:
- Genom att inte göra någonting.

Det värsta är att; what to say?
Ingenting. Hur frågar man om någonting man inte vet hänt, eller förklarar något man inte är säker på att någon uppfattat?
Jag vet inte vad jag ska göra alls, om det bara var jag som förstörde eller om det var meningen att det skulle bli så.
Jag vet bara att jag inte tillfört någonting.
Att jag inte sträckt ut min hand först en enda gång.
Jag vågade/vågar inte.
Jag är så jävla rädd!
Så det gör ont i mig.
Och att jag ser precis hur jag beter mig och hur jag tänker utan att göra någonting åt det gör mig så jävla ledsen och besviken.
Över att jag inte klarar att ändra mig.
Över att det alltid kommer att vara såhär.
Över att jag inte kan uppskatta vad som finns utan måste söka mig bort för att jag inte tror på det.
Skapa min egna olycka och suga i mig varenda besk droppe av den.

Jag är så trött på att vara sån här!

Frigiven.