Underbara fotboll

som räddar mig undan mig själv, mina tankar och mina känslor.

Igår spelade jag cup i växjö, i tipshallen. SMP.
Det var grymt kul men gick tyvärr inte så bra för laget.
Eller, vi lirade ju bra men det räckte inte enda fram för vi gör inga mål.
Däremot släpper vi ofta in mål i början av varje match och så tar vi inte igen det sen, det suger.

Idag hade jag för första gången på så många år jag kan minnas en underbar löprunda som jag njöt av.
Snabbt tempo och jag verkligen kände kraften i mina ben, explosiviteten, och hur de bar mig.
Fantastiskt, en väldigt saknad känsla.
Bra, då har jag något mer att fokusera på för att slippa tänka.

Jag förstår mig inte på dig.
Jag förstår verkligen inte.
Varenda gång jag känner mig säker och "modig" så ser jag tecken på att jag inte borde vara det och jag fattar ingenting!
Du kan ta på mig, hålla mina händer, krama mig - men bara för sekunder!
Så plötsligt försvinner du och där står jag med mig själv i luften och allt bara snurrar.
Och jag tänker hela tiden att jag inte vill bry mig.

Och så tänker jag att 'varför är det inte som innan för'?
Innan, när vi låg och kramades och när vi kollade på film tillsammans och liksom var på ett annat sätt.
Samtidigt kan jag inte tänka att det är för att du inte vill längre, för du gör ju saker som motbevisar.
Du kanske vill att jag ska ta initiativ och första steg, jag kan förstå det i så fall.
Men varför får jag känslan av att ge fan i det varje gång jag bestämmer mig då?
Jävla skit.

Jag kan inte tänka på kärlek och le, det går inte.
Det enda jag ser är tårar, ensamma, svarta nätter och en ständigt värkande mage (eller var det hjärtat?!).
Sista gången jag var kär ledde det till den kolsvart depression som varade så.. länge.
Jag vill inte dit igen, och jag vet att det inte är så - att Kärlek är Depression.
Men jag är så jävla rädd ändå, för det är det enda jag ser.

Jag vill ju se stjärnor och känna pirr egentligen.
Jag vill inte vara störd.
Jag vill inte vara rädd.
Jag vet att jag måste ändra mig, men jag vet bara inte hur.
Jag vill inte tänka att alla andra utom jag ligger där nu.
Inte tänka alls.
Inte känna alls.
Inte skriva detta så andra kan läsa det.

Jag vet vad jag måste göra.
"Du får inte röra mig om du inte menar något med det. Du är för bra för att jag ska klara av det."

I morgon ska jag gömma mig i körövning, sånglektion och en två timmar lång fotbollsträning.

Frigiven.