Å herregud jag går under.
Jag minns när jag var 18 år ung och satt på det där jäkla tåget som gick rätt upp väst 50 mil in i plågsamma insikter och jävligt för många tysta minuter.
"Är du säker på att du vill att jag ska komma?!"
- Ja.
Men det var han inte, han var bara rädd för att säga som det var (= Sanningen "Jag tycker inte om dig längre" jag tvingade ur honom på msn när jag kommit hem igen, efter 14 dagars tystnad).
Det sitter i än!
Jag vill inte åka iväg själv till människor jag inte känner.
Där min enda trygghet är den personen jag är mest osäker på av alla!
Personen som bjöd in mig, bad om att jag skulle följa med för fem veckor är så lång tid.
Den 17 december kändes det enkelt. Den 30 december känns allt så skrämmande och långt bort.
Är du säker på att du vill jag ska komma?
Frigiven.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar