Och jag sa det också.

Inte utan att fått höra lite bekräftelse själv först, men jag sa det till honom.
Och just nu saknar jag honom, det gör mig rädd.
Jag kan inte sånt här!

När man tagit steget över att sitta tätt intill varandra och inte veta.
När man stått med glödande kinder och förlägna blickar som hela tiden söker sig mot marken men samtidigt inte kan släppa det vackra ansiktet framför sig.
När man darrande närmat sig för att låta de där jäkla läpparna äntligen få smaka på varandra och bara trycka sig tätt intill ända tills man får andnöd men ändå är det nästan värt att tuppa av och bli medvetslös så länge man slipper dra sig ur den där närheten.
När man håller om varandra på ICA när man ska handla ingridienser till kvällsmaten.
När man säger att man tycker om och kommer sakna den andra personen och sedan lämnar perrongen och går mot bilen och kör iväg så himla många mil.
Kör man bort från allt som hänt då eller finns det kvar?
När vet man att man inte kommer bli bortglömd över natten?
Och om en person säger att han tycker om en väldigt väldigt mycket trots att han antagligen sett fler av ens dåliga sidor än de bra..
Hur vet man då att han inte kommer bli besviken på den jag är när jag ler och känner omtanke?

Inte gillat någon på fyra år och sen "välja" mig, hur är det möjligt?
Jag kände mig så speciell när han sa det, nu har jag tänkt igen och känner mig otillräcklig.

Frigiven.