för den visade sig aldrig vara som i filmerna jag såg.
Den var lika skör, javisst, men inte lika varm, evig och stark.
Ett tag trodde jag att det bara var jag som inte fick uppleva den, men snart ändrades de tankarna till att alla som trodde sig vara med om den var fån som levde i låtsasbubblor i en overklighet och förnekelsevärld.
Så hände något annorlunda. Jag hamnade i något som inte kändes som en film, men ändå var mycket mer än verkligt.
Jag förstod mer och mer alla de "fån" som kunde sitta och se varandra i ögonen i timtal.
De "fån" som låg vakna om nätterna för att få se sin Kärlek sova, få sluka dens vackra ansikte med blicken ännu ett par timmar.
En känsla som var skönare än sömn.
VAD ÄR SKÖNARE ÄN SÖMN?!
När man lär känna varandra är allt så vackert och harmoniskt.
Man bara njuter av att få komma någon man eftertraktar närmre och närmre.
Någonstans där bland alla leenden förlorade jag min realism - igen.
Det blev för likt filmen jag glömt bort inte fanns.
När vi sedan kommit varandra såpass nära och lärt känna varandra och varandras känslor till den grad att De Stora Tre blev sagda, då kändes det ändå för bra för att vara sant.
Kunde det stämma att någon kände som jag, var beredd att uppoffra som jag och ändra vanor och tankesätt som jag.
- Samtidigt som jag?!
Ja, det stämmer.
Han känner som jag, han vill som jag och han förändras som jag.
Vi gör det tillsammans.
ÄNDÅ kan jag inte låta bli att leta sprickor.
Små tecken som ska visa att det inte är sant, det fina som jag är mitt i just nu.
Att bråka och småtjaffsa om saker är säkerligen någonting som hör till ett förhållande.
Irritation också.
Men hur ska jag veta? Hur mycket får man gräla? Hur många gånger i veckan - eller halvåret?
Hur får jag bort rädslan över att allt bara ska försvinna?
Hur ser jag förbi alla dessa tankar och frågor så de inte stoppar upp lyckan som gömmer sig bakom allt. Lyckan som hamnar bakom min tvivel, när jag inte vet hur stor kvot av alla saker man säger till varandra under ett dygn som får vara vassa.
Hur stor kvoten får bli innan man måste inse att det är försent att rädda, försent för att bli något annat än en önsketanke om att det var äkta denna gången.
Väger vi lika?
Om jag älskar dig mer, tar jag av din kvot då? Vill du ha mig mindre om jag vill ha dig lite till?
Hur ska jag kunna sluta tänka på allt detta om du inte finns hos mig och säger att jag ska lägga av?
När du inte finns bredvid mig och kramar mig hårt varje kväll, hur ska jag då kunna vara säker på att du fortfarande finns kvar när jag vaknar morgonen efter?
Jag kan inte ens sluta skriva, för jag kan inte sluta dividera med mig själv!
Hur kan du njuta av att sakna mig medan längtan i mig gör mig illa?
Jag fattar inte.
Frigiven.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar