Har inte mer att ge

Så är det.

Jag är tom, slut, hopplös, trött, psykiskt och fysiskt utmattad, ledsen, ensam, irriterad, besviken och alldeles utan gnista.

Idag lämnar jag tillbaka Tristan och Lisen till Tassebo.

Dom har hållit mig vaken hela natten, efter en dag full av tvätt och städning och omskötsel.

Jag har ingen mer energi eller ens vilja att fortsätta med detta nu.

Min skolgång har fått lida, min plånbok, min vänskapskrets och mitt förhållande.

Och framför allt Jag själv.

Jag måste få komma först utan att känna dåligt samvete, vilket jag nu gör, ständigt!

För att jag stänger in dem i köket för att få sova ens en liten blund.

För att jag tvingar i dom mediciner.

För att jag inte lyckas få i dom mediciner.

För att jag inte vill ha dom i sängen när dom är sjuka och jag kan bli smittad av svampinfektioner och dylikt.

Alla veterinärbesök och medicinkurer som inte hjälper.

Det får vara slut på detta nu.

Jag älskar mina små katter och det kommer bli tomt och ensam och tråkigt utan dem.

Men det kommer sprida sig en lättnad i hela mig och hela lägenheten.

Jag vill lysa igen, brinna och vara sprudlande Ida.

Även om jag måste be om ursäkt för det.

Frigiven.