Det är som att

all den otur i kärlek jag alltid beklagat mig över att ha, att all den turen som skulle tilldelats mig under åren har lagrats i en slags pott och plötsligt nu, allt på samma gång delats ut till mig i en enda underbar människa.

Av alla känslor jag känt kan ingenting mäta sig med detta. Det känns helt obefintligt och totalt ojämförligt. Nästan som små fina skämt där jag gjort något större än vad det var, även om jag just då inte visste något annorlunda.

Och alla gånger jag beklagat mig, varit arg och besviken, alla tårar jag fällt och alla kvällar jag känt mig ensam - dem struntar jag i.

Han väger upp varenda liten sekund av dem. Jag har fått allt jag kan önska mig och jag kan inte vara mer tacksam.

Genom allt, är det jag känner just nu. Vi tar oss genom allt.

Frigiven.