April come she will

Jaha, här sitter man en onsdagskväll med tentaångest. En vecka kvar sen blir det 4 h hela förmiddagen stillasittande skrivande på högskolan i Kristianstad.

Statistik, epidemiologi, biomedicin and way much more.

Jag har tom tagit upp mitt long time, no see gitarrspelande för att slippa läsa på eländet mer ikväll.

Verkar inte som att det funkar så bra dock, även om gitarrupptaget var bra och behövligt så ligger guran i en fotölj nu medan böckerna ligger framför mig. Damn!

Musikhjälpen på p3 har börjat nu. Har livesändningen på hela tiden, så awesome.

Var ett liveband nyss som spelade Simon and Garfunkels låt April come she will.

En låt som både titel- och melodimässigt berör mig. Ska läsa texten alldeles strax och antar att det kommer kännas likadant med den. Fin musik är som musik för själen höll jag på att säga, vilket egentligen kanske säger allt även om det var en felsägning.
Se, ibland blir allt fel bara rätt.

Avstånd - Att vara eller inte vara?

Idag har jag funderat på distansförhållanden. Varför dom tar slut och om man verkligen kan skylla på avståndet och att det är jobbigt att vara från varandra.

Är det inte isf jobbigare att inte ses alls? Att aldrig mer prata? Hujedamig..

Jag tror inte på det där, jag tycker det är kassa bortförklaringar!

Okej om en bor i Australien och den andra i England, ja ni fattar vad jag menar, olika länder, världshav emellan, ingen är beredd att flytta yada yada, no hope.

MEN!

I samma land och med en gemensam framtid sometime framöver, så vad är grejen?

Jag vet dem som säger att de behöver närheten.

Men kära nån, jag tänkte på detta och är man kär i någon vill man ju inte ha närhet från någon annan! Då är det ju värt väntan på att få vara nära den personen, varannan vecka eller en gång i månaden för några dagar.

Allt annat är skitsnack.

Man slutar inte vara kär eller sakna någon bara för att man gör slut, inte om det är på riktigt!

Så alla ni som brukar skylla ert avslutade distansförhållande på avståndet kan från och med nu hålla tyst och sluta skrämma upp oss som är villiga att go all the way, för ni har fel!

Det är aldrig kul att göra slut med någon, att såra någon och kanske det känns lättare säga att man inte klarar av distansen mer, men det är fortfarande inte ärligt och inte rätt.

Om tre år, när jag är färdig här, kanske jag får vara nära min Erik oftare än varannan helg. Kanske. Om möjligheten finns, och gör den inte det så blir det nån annan gång efter det iaf.

Men jag vet att när vi väl befinner oss på samma plats, och kanske till och med i samma hus eller lägenhet, då kommer vi hålla ihop. Med ett helt liv framför oss att vara tillsammans!

Då kommer dessa (minst) tre år vara värda varenda liten tågresa.

Nu ska jag plugga biomedicin. Go cellen!

Frigiven.