"Den lilla mänskan"

Usch vad jag har varit ledsen ikväll.

Tänkt på så mycket saker sedan helgen, hur jag uppfattas och hur/om jag passar in, osv.

Alla människor är ju speciella och egna och är bra på olika saker.

Mina bästa sidor framkommer nog som mest när man lärt känna mig riktigt, riktigt väl. Och jag är nog som närmst intill när man behöver mig som mest.

Jag är stolt över det, det är jag verkligen.

Men när andras bra sidor så tydligt syns utåt, och dom syns riktigt riktigt väl. Då kan man ibland känns sig väldigt liten, och ganska grå och meningslös.

Det är så lätt att glömma att det inte är så, när man dumt nog intalar sig att möjligheten är stor att andra tycker det.

Jag är ju jag, och det måste ju duga det också, även om jag inte har så mycket att glänsa med på pappret (än så länge) eller har några stora ord att imponera med.

För mina ögon lyser och min kropp avger värme och omtanke.

Ibland är det inte lätt att vara den "lilla" mänskan.

Frigiven.