Att kunna glädjas med andra, känna mig lycklig och euroforisk om jag är med någon som känner så. Men också bli ledsen och deppig och dras ned av personer som är olyckliga.
Och till slut verkligen tro helt och hundra på att det är mina känslor, att jag har dem på riktigt!
Det jag kom att tänka på nu, efter att ha pratat med- och reflekterat lite över en snubbe jag "hängde" med för några år sedan tog mig in på just dessa tankar.
Jag tänker på kärlek.
Jag tänker på de känslor jag känner för Erik, styrkan i dem, och undrar vad det är jag egentligen känt förr, när jag trott jag varit kär.
För det kan jag inte varit, inte helt och hållet.
Och det har ju faktiskt varit så att intresset oftast kommit från den andra personen först, och att jag så småningom nappat på och trillat dit.
Jag tror det handlar om att jag just dras med, precis som man dras med i det smittande skrattet, eller de ledsna ögonen.
En slags imitation tillsammans med en stark vilja och önskan att faktiskt få känna så jag också. Känna alls.
Det skulle förklara en hel del i så fall.
För jag har tänkt på och undrat en del över skillnaden på kärlek och kärlek.
Frigiven.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar