Jag har ett svart hörn inom mig.

Jag tror det är i hjärnan. Fastän det känns värst i hjärtat.

Ibland när allt är perfekt så analyserar jag situationer lite extra,

hittar någon liten liten punkt som jag hakar upp mig på

och utvecklar sedan den till en helt ny händelse.

Som får mig att må dåligt.

Och tvivla.

På mig själv.
På honom.

På andra och andras välvilja och omtanke.

För vi bryr oss väl om varandra, egentligen, va?

Vi tänker väl inte "skit samma" om det drabbar någon vi inte känner.

Eller gör vi det?

Har jag gjort det?

Ja, kanske. Men bara på grund av att jag själv mått väldigt dåligt inombords.

Men vad är skillnaden, det är det väl många som gör.

Jag har ju råkat ut för två av dem förr, jag vet ju, det är ju därför dessa tankar finns hos mig.

Jag fick dem i en gåva utan kärlek.

Som jag aldrig ville ha.

Och nu förstör den för mig.

Jag kan inte ge bort den, jag vill inte föra den vidare.

Den måste förintas.

Jag önskar bara jag visste hur, innan den frodas ännu mer.

Den har förstört tillräckligt.