Bitter och förvirrad

Jag har nån jäkla grej för att bli övergiven och bortprioriterad.
Något jag insett mer och mer nu. Innan trodde jag bara det handlade om rädsla för att bli bortvald för någon annan men jag har upptäckt att det är mer än så.

Som nu till exempel, när två av tjejerna som hängt med på mindfulnesskursen jag hittade har valt att hoppa av. Det var inte deras grej vilket jag fullt ut förstår.
De andra två tjejerna som också hängde med går fortfarande kursen men de är på praktik idag och kan inte hänga med.
Helt naturligt och självklart. Mitt problem är dock att jag tar det personligt!
Jag förstår ju egentligen att det inte är det, samtidigt som jag känner hur det skär inom mig.
Jag har misslyckats. De tyckte inte om det jag föreslog, det passade inte. Jag är fel fel fel. Liten och dum. Det borde jag väl fattat. Osv.

Samma sak med att ingen av mina barndomskompisar hemifrån Småland har kommit och hälsat på mig i min alldeles egna lägenhet i denna för mig nya stad.
Det har gjort mig så ledsen på nåt sätt, jag känner mig så bortprioriterad.
Jag har skojat med dem om det, utan att fatta hur mycket jag nog tagit åt mig.

Samma sak när jag mått dåligt så har jag fått sms där det står "Ring om du vill prata, vännen". Omtanken är fin, men samtidigt tänker jag att om personen verkligen velat veta hur det var så hade den väl ringt upp mig istället och hört hur det faktiskt är.

Vart kommer det här ifrån egentligen?

Alla gånger jag var hemma och hälsade på, när jag bodde i Oslo. 8 h buss och tågresa. Att man knappt spenderade någon tid alls med familjen utan snarare bodde i bilen medan man körde runt till alla olika kompisar.
Försökte hitta övernattningslägenheter så vi kunde gå ut tillsammans och alla hade någonstans att sova.
Jag har lagt ner det där nu.
Fortfarande när jag är hemma på besök så frågar folk om jag inte ska komma till stan och "har du vägarna förbi...."
Det har jag inte!
Jag kör 2,5 h för att komma hem till Gullabo, ska jag köra 5 mil in till stan och 5 mil tillbaka till skogen då också, när jag är hemma två dagar?! - Nej, inte nu längre. Inte varje gång.


"Jag hinner inte, jag har mycket att göra". 
Det är längre till Gullabo än till stan, så har det alltid varit. Till Kristianstad också, verkar det som.
Jag har en pojkvän i Borås, det tar 3,5 h att köra dit. Kostar också.
Jag spelar fotboll fyra dagar i veckan. Jag går på högskola, 100 %. Jag jobbar extra för att ha råd att leva. Jag försöker slappna också och må bra, därför går jag på mindfulnesskurs på tisdagar.
Ibland åker jag hem till Gullabo, för det är enda platsen jag känner mig trygg och lugn på. Där finns även min familj.

Ändå har jag känt skyldighet att fara runt TILL alla när jag är hemma, för att hålla vänskapen vid liv!
Jag höll på att göra det på Gullabo marknad också eftersom "alla skulle vara där.."
Tills tanken "vem vred sig sönder och samman för att kunna träffa mig, åka till mig?!"
Ingen.
Och inget fel i det egentligen, man ska känna efter och prioritera så man mår bra.
Jag har bara inte sett det så innan. Jag har nog tagit för hårt på vänskap.
För ändå om jag alltid sett mig själv som oberoende och självständig så har det ändå syftat till att jag känt att jag inte behövt en pojkvän för att känna mig hel, utan att jag istället levt på nära vänskapsrelationer och fått ett så stort utbyte där.
Då har jag ju aldrig varit individualiserad på riktigt. Det kanske är dags för det nu. Det kanske är det detta handlar om.

Det är i alla fall därför jag håller mig hemma i Gullabo när jag väl är hemma. Hos min familj, som fått lida innan. Jag har varit jäkligt deppig och nere länge nu och den tiden jag kan få där behöver jag.
Jag kommer hem nu igen på Kristihimmelsfärd; torsdag till söndag, och vill jättegärna träffa dem som vill träffa mig. Men jag tänker inte åka till Kalmar eller Karlskrona. Jag har inga ärenden där, jag har inte pengar som jag vill lägga på att gå på café etc. Men jag finns anträffbar i skogen för promenader, kaffe i trädgården och häng.

Frigiven.